1. Bockarna Bruse

2. De tre små grisarna 

3. Rödluvan

4. Snövit

5. Hans och Greta

6. Askungen

7. Den fula ankungen

8. Törnrosa

9. Dummerjöns

10. Prinsessan på ärten

11. Kejsarens nya kläder

12. Pojken som åt ikapp med jätten

this is not copyrighted ©

by Daisy Meadows

På jakt efter svartalfen

Rebecka tyckte synd om älvan.

- Var inte orolig, sa hon. Kristin och jag ska hjälpa dig att få tillbaka väskan.

- Åh, menar du verkligen det? utbrast Miranda lyckligt.

Rebecka log.

- Så klart att jag gör! Kom nu, så går vi och letar efter Kristin.

Miranda plockade snabbt upp sitt spö och flög ner och gömde sig i Rebeckas kjolficka. Rebecka tittade dit för att försäkra sig om att älvan inte syntes och gick sedan raka vägen bort till cd-spelaren. Kristin såg henne komma gående över scenen och skyndade sig fram för att möta henne.

- Jag tror att jag vet vad som har hänt med musiken, viskade hon. Svartalferna!

Rebecka nickade och pekade sedan på kjolfickan.

- Titta vem jag har hittat!

- Hej Kristin! sa älvan med silverklar röst och vinkade. Jag är Miranda musikälvan.

- Åh, Miranda, vad glad jag är att se dig! Om det är någon som kan hjälpa oss så är det du.

- Hon kom hit för att fixa musiken, förklarade Rebecka. Men nu har en av svartaflerna stulit hennes väska.

- Åh, nej! utbrast Kristin. Vi måste ta tillbaka den innan han hinner härifrån och kan ge den till kung Bore!

Mirande nickade ivrigt.

- Men hur ska vi hitta honom? undrade hon.

Rebecka funderade en stund.

- Jag tror inte att han är kvar i Stora salen, sa hon. Det är alldeles för många människor här. Kom, så tittar vi i rummen bakom scenen istället!

Flickorna smet in bakom kulisserna och sprang raka vägen till damernas omklädningsrum. Rebecka tittade i skåpen där baletteleverna hade hängt sina kläder, medan Kristin letade i garderoberna. Men svartalfen syntes inte till någonstans. De fortsatte in på kontoret, där Miranda snabbt tog sig upp ur kjolfickan och flög in under skrivbordet för att leta. Rebecka kikade ut genom fönstret och Kristin sökte igenom alla lådor i dokumentskåpet. Rummet var fullt med papper och pärmar, men där fanns ingen svartalf. Besvikna gick de ut i korridoren igen.

- Tror ni att han har hunnit härifrån redan? frågade Rebecka dystert.

- Nej, svarade Miranda och skakade på huvudet. Jag tror inte att han vågar sig ut bland alla människor. Han gömmer sig säkert någonstans tills kusten är klar.

- Sch! väste Kristin plötsligt och tvärstannade. Jag hörde något! Pianomusik...

- Det kanske är någon som sitter i musikrummet och spelar, sa Rebecka.

- Men vem skulle göra det mitt under en fest? undrade Kristin. 

Rebecka spetsade öronen.

- Vet inte, men vem det än är så behöver han eller hon i alla fall öva, sa hon och gjorde en grimas. Det låter hemskt!

Plötsligt sken Miranda upp.

- Svartalfen! sa hon och susade iväg mot det håll oljudet kom ifrån. Det är bara kung Bores tjänare som kan spela så dåligt!

Flickorna sprang snabbt efter. Ju närmare musikrummet de kom, desto högre lät det hiskliga klinkandet. De kikade försiktigt in geom den öppna dörren och fick mycket riktigt se ett piano mitt på golvet. Men det var någonting som inte stämde. Stolen framför det stora instrumentet var tom!

This is not copyrighted ©

by Daisy Meadows

Den rasslande tamburinen

Flickorna avbröt uppvisninge och rusade bort till läraren, samtidigt som flera föräldrar skyndade fram för att försöka hjälpa till att lösa problemet. Men ingen verkade kunna lista ut vad det var för fel på stereon. 

- Det måste vara en svartalf som ligger bakom det här, sa Rebecka tyst för sig själv. 

Hon sökte blicken efter Kristin, men kunde inte se henne bland alla människor bakom scenen. Jag får väl försöka hitta svartalfen själv, tänkte Rebecka. Jag ska minsann sätta stopp för hans dumma trick!

Men när hon såg sig omkring tappade hon plötsligt modet. Utrymmet bakom scenen var fullt med teaterdekorationer, koffertar och kläder. Och så fanns där ett kontor, två omklädningsrum och ett musikrum också. Den lömske figuren kunde gömma sig precis var som helst. Rebecka visste inte i vilken ände hon skulle börja leta. Men så rätt som det var fick hon syn på några instrument på andra sidan scenen. Ett av de, en tamburin, rörde sig! Rebecka svalde nervöst.

Det fanns ingen i närheten som kunde ha använt den, och tamburinen var alldeles för liten för att dölja en svartalf. Men vad var det då som fick den att rassla? Rebecka smög så tyst hon kunde över scenen, och såg sig hela tiden omkring för att vara säker på att inte bli överraskad av någon svartalf som låg i bakhåll. Med bultande hjärta stack hon fram handen mot tamburinen och lyfte den försiktigt med ena fingret. Ett gyllene sken strömmade ut mot henne. Rebecka log och lyfte ivrigt upp tamburinen från golvet. Hon hade redan gissat vad hon skulle få se, och mycket riktigt - där på golvet satt en liten älva!

- En partyälva! utbrast Rebecka förtjust.

Den späda varelsen lyfte på huvudet och snyftade högljutt. Gnistrande tårar rullade nerför hennes kinder och Rebecka förstod nu att det var älvans häftiga gråt som hade fått tamburinen att rassla.

- Ja, det är jag som är Miranda musikälvan. Och du måste vara Rebecka.

Miranda reste sig med ett ynkligt leende. Hon hade på sig en rosa klänning med svarta noter längs nederkanten, och hennes gyllene hår var samlat i två fina flätor.

- Var är Kristin? frågade älvan.

- Någonstans här i närheten, svarade Rebecka. Men varför gråter du?

Miranda torkade sig om kinderna och suckade tungt.

- Jag kom hit för att det var något fel på cd-spelaren, förklarade hon. Om jag bara hade vetat att det var en av de elak svartalferna som hade mixtrat med den skulle jag ha varit försiktigare.

- Låg han i bakhåll för dig?

- Ja, svarade Miranda förtvivlat. Han sleg åt sig min partyväska och sprang iväg med den. Jag kommer aldrig att lyckas få ordning på musiken till flickornas balett utan den. Och om jag inte får tillbaka väskan så kommer det inte att bli någon musik på kungens och drottningens jubileumsfest heller!

Hallå.

Nu tänkte jag svara på en fråga som jag fått på FaceBook.

Har du en blogg?

Ja, det har jag. Den som jag liksom bloggar på nu.. http://klassiskasagor.bloggplatsen.se

this is not copyrighted

av Daisy Meadows

Musiktrubbel

- Åh, vad bra du dansar! sa Rebecka och klappade i händerna.

Hon log mot sin vän Krisitn, som just hade visat upp balettstegen som ingick i den dansuppvisning hon skull vara med i senare samma kväll.

- Det kommer att se ännu bättre ut när de andra dansarna är med och vi har på oss våra scenkläder, svarade Kristin. Och vänta bara tills du får höra den fina musiken!

Rebecka hade fått lov att bo hos Kristin i en hel vecka.

Just den här kvällen skulle flickorna till rådhuset för att vara med på ettårsfirandet av Kristins balettskola.

- Det kommer att bli jätteroligt! sa Kristin. Min lärare har pyntat Stora salen och planerat olika lekar, och alla föräldrar ska ha med sig en massa god mat.

- Ja, det låter verkligen kul! höll Rebecka med. Men vi måste komma ihåg att hålla utkik efter svartalferna också. 

Kristin nickade. Hon och Rebecka delade en magisk hemlighet - de var vänner med älvorna! Just nu hade invånarna i Älvlandet problem och Rebecka och Kristin hade lovat att hjälpa till. Älvorna planerade en överraskningsfest för att fira att deras kung och drottning hade suttit tusen år på tronen. Det var fem dagar kvar tills festen skulle gå av stapeln och partyälvorna arbetade hårt för att göra den riktigt speciell.

Men under tiden satt kung Bore i sitt isslott och smidde lömska planer. Han tänkte ha ett eget kalas samma dag, och för att lyckas med det skulle han stjäla partyälvornas små väskor med älvglitter. Han visste att älvorna flög i väg till människornas värld så fort en fest gick på tok för att försöka ställa allt till rätta. Därför hade han gett sina tjänare i uppdrag att förstöra så många fester som möjligt och sedan ta väskorna när älvorna dök upp. Det magiska älvglittret skulle göra hans fest till den bästa någonsin, och samtidigt skulle kungaparets jubileum bli förstört!

- Dags att åka, flickor! ropade Kristins mamma.

Kristin och Rebecka rusade nerför trappan till de vuxna.

- Titta, sa Kristins pappa och lyfte på locket till en stor plåtburk. Jag har bakat muffins till festen.

- Åh, vad fina! Tack så mycket, sa Kristin och stack in burken under armen.

De gick ut till bilen allihop och körde bort till rådhuset, där en massa människor redan hade samlats. 

- Oj, vad annorlunda det ser ut! utrast Kristin när de klev in genom dörren.

Flera rader av stolar hade ställt ut på golvet, precis som på en riktig teater. Silverglänsande serpentiner hängde från taket, färgglade lampor kantade scenen och över varje bord svävade ett knippe med ballonger.

Medan Kristins mamma och pappa pratade med de andra föräldrarna gick Rebecka och Kristin bort till ett av borden med godsaker och lade upp muffinsarna på ett fat.

- Mmm, titta på de där ckokladkakorna! sa Kristin och pekade. De ser nästan overkligt goda ut.

- Det kanske är bäst att vi smakar på dem så att vi vet om svartalferna har gjort något konstigt med dem, sa Rebecka.

Kristin nickade och tog snabbt en chokladkaka, medan Rebecka satte tänderna i en av muffinsarna.

Flickorna såg på varandra och log. Bakverken var hur goda som helst. Här hade minsann ingen svartalf varit framme! Just då kom balettläraren, Kelly, gående.

- Dags att byta om, Kristin, sa hon när hon närmade sig. Det måste vara du som är Rebecka, tillade hon med ett leende. Kristin sa att du skulle komma.

- Får jag hjälpa Kristin och de andra att göra sig i ordning? frågade Rebecka ivrigt.

- Visst får du det, svarade Kelly och nickade. Jag kan definitivt behöva ett par extra händer.

De gick tillsammans bort till omklädningsrummet bakom scenen. Eleverna fick snabbt på sig sina trikåer och ballerinakjolar, och ställde sig sedan på kö framför Rebecka och Kelly för att få hjälp med pudret och läppglansen. Till sist stack de fötterna i sina balettskor och knöt omsorgsfullt de rosa sidenbanden runt vristerna.

Publiken strömmade in i salen, full av förväntan. Rebecka kikade ut från sitt gömställe bakom kulisserna och drog en suck av lättnad. Allt såg ut precis som det skulle, både pynt och mat. Det verkade som om kung Bores tjänare inte kände till balettskolans fest. Just då klev Kelly ut på scenen.

- Mina damer och herrar, började hon. Det är med stor glädje jag presenterar våra allra första ballerinor! De är här ikväll för att fira skolans årsdag och visa vad de har lärt sig under årey som gått. Publiken applåderade och Kelly drog sig åt sidan. Ögonblicket efter gick ridån upp och musiken började. Eleverna trippade ut på scenen med armarna i en elegant båge ovanför huvudet.

Rebecka hade sett Kristin öva och visste hur dansen skulle gå till. Men då hade de inte haft någon musik, och hon hade inte sett de fina kläderna förut. Rebecka tyckte att flickorna såg ut som små älvor i sina söta ballerinakjolar.

Men rätt som det var hände något med musiken. Den började gå allt snabbare och dansöserna fick plötsligt svårt att hänga med. Rebecka kastade en blick på Kristin och såg på hennes min att det var någonting som inte stämde.

Förskräckt lade hon märke till att två höll på att tappa balansen efter att ha försökt göra en snabb piruett. Takten på musiken bara fortsatte att öka och till slut var allt som hördes ett enda tjutande oljud. Rebecka sneglade på Kelly. Läraren var alldeles röd i ansiktet och tryckte desperat på stereons knappar för att försöka få ordning på musiken. Men ingenting hjälpte. Ballerinorna snurrade vidare på scenen och kämpade för att hålla takten. Plötsligt dansade två av dem in i varandra och en snubblade på sina egna fötter.

- Det går inte att få stopp på den här cd-spelaren! utbrast Kellt förtvivlat. Jag vet inte vad det är för fel.

Men det visste Rebecka. Det måste vara en av kung Bores svartalfer som hade varit framme!

Kap 1

Hallå. Jag vill be om ursäkt för att det var ett bra tag sedan som jag skrev en klassisk saga eller bok. Jag har helt enkelt inte haft tiden, men nu när det är sommarlov så ska jag försöka skriva mer. Fast jag tror inte ens att det är någon över huvud taget som läser den här bloggen? Ni får gärna kommentera i så fall, och fråga frågor mm! Det skulle vara jättekul för jag har aldrig fått varken några/någon kommentar eller fråga. Så fråga och kommentera på! ;)))

´

Det var en gång en man som hade tre söner, och den yngste hette Dumling. Det hände ofta att folk drev med Dumling på grund av hans namn och trodde att han var dum. En dag skulle den äldste brodern gå ut i skogen och hugga ved. Hans mamma gav honom en stor pannkaka och en flaska vin att ta med sig. På sin vandring mötte han en gammal man som sa:

- God dag, unge man. Jag ber dig att ge mig en bit av din pannkaka, och en klunk av ditt vin, för jag är hungrig och törstig.

- Men om jag ger dig av min pannkaka och mitt vin så räcker det ju inte till mig, sa pojken ovänligt och fortsatte.

Han började hugga ner ett träd, men efter några hugg missade han och högg sig i armen. Han fick gå hem igen.

Då fick den andre brodern gå ut i skogn. Även han fick med sig en pannkaka och en flaska vin. Han mötte samma gamle man, som artigt bad om en bit pannkaka och en klunk vin.

- Men om jag ger dig av min matsäck så kommer det ju inte att räcka åt mig, sa pojken tvärt och fortsatte.

Han började hugga ner ett träd, men missade och högg sig i benet.  Även han måste gå tillbaka hem.

Då frågade Dumling sin pappa om inte han kunde få gå ut i skogen och hugga ved, men pappan sa:

- Nej, du kan inte göra det ordenligt. Se vad som hände med dina båda bröder. Du kommer säkert också att skada dig.

Men Dumling tjatade och tjatade tills hans pappa slutligen gav med sig och lät honom gå. Mamman skickade med honom en gammal, torr brödskiva och en flaska avslaget öl. Dumling mötte samma gamle man som hans bröder hade gjort. Mannen hälsade vänligt på honom och sa:

- Låt mig smaka en bit av ditt bröd och få en klunk av din dryck, min gode man, för jag är hungrig och törstig.

Dumling svarade vänligt:

- Tyvärr har jag bara en torr brödbit och avslaget öl, men du får gärna dela detta med mig.

Men när Dumling plockade fram sitt torra bröd, var det en läcker pannkaka, och det avslagna ölet hade blivit ett gott vin. Den gamle mannen sa till honom:

- Efteraom du är så givmild, ska jag se till att du har tur. Hugg ner trädet där borta.

Dumling högg ner trädet som mannen hade sagt till honom, och när trädet föll, satt en gås med gyllene fjädrar längst nere vid roten. Han plockade upp gåsen och begav sig hemåt.

På vägen stannade 

_____________________

paus jag fortsätter senare

För länge sedan strök det omkring så många vilda djur i skog och mark att ingen blev förvånad om man mötte en stor varg eller raggig björn. I ett sött hus vid skogsbrynet bodde den lilla flickan Rödluvan med sin mamma och pappa, som var skoghuggare. Rödluvan var inte hennes riktiga namn, men hon kallades så för att hon alltid bar en röd kappa med en huva, som hon fått av sin kära mormor. 

Rödluvans mormor bodde ensam i en stuga täckt av rosor på andra sidan skogen, och Rödluvan tyckte väldigt mycket om att hälsa på henne. En dag sa Rödluvans mamma till den lilla flickan:

- Idag skulle det väl vara roligt för dig att gå till mormor och hälsa på? Hon mår inte riktigt bra, så jag har bakat en god körbärspaj och gjort i ordning lite saft som ni kan ha att äta och dricka.

Hon gav Rödluvan en korg och sa:

- Men kom ihåg att inte lämna stigen och att inte prata med några främlingar på vägen.

Rödluvan lovade att gå raka vägen till mormors stuga, och mamma knöt på henne den röda kappan, kysste henne på kinden och sa hej då.

Lilla Rödluvan hade inte hunnit så långt när hon mötte en varg.

- Godmorgon, lilla Rödluvan. Vart är du på väg en sån här vacker dag? frågade vargen.

- Godmorgon, varg, svarade Rödluvan artigt. Jag är på väg till min mormor.

- Och vad har du i korgen? frågade vargen.

- En god körsbärspaj och saft som min mamma har gjort iordning, svarade Rödluvan vänligt.

- Och var bor din kära, gamla mormor? frågade vargen med sin allra mest honungslena röst.

- Man fortsätter längs den här stigen, tar vänster när den delar sig och fortsätter sedan rakt fram i tio minuter ungefär. Hon bor i stugan som är täckt av rosor.

- Jaha, så din mormor tycker om blommor? Varför tar du inte och plockar några fina blommor till henne här ute på ängen? föreslog den listige vargen.

Sedan sprang vargen sin väg, och Rödluvan tänkte att det faktiskt var en bra idé att ge mormor en bukett med blommor. Först plockade hon bara blommor som växte vid stigen, men sedan fick hon syn på några fina blåklockor som växte under ett träd. Så bröt Rödluvan löftet till sin mamma att inte lämna stigen.

Solstrålar strilade ner genom träden och fåglarna sjöng så vackert. Plötsligt kom Rödluvan ihåg att hon skulle ha hållit sig på stigen och gått raka vägen till mormors hus. Så hon hoppade upp, tog korgen i ena handen och blomsterbuketten i den andra och fortsatte mot mormors stuga.

Under tiden hade vargen rusat raka vägen till mormors lilla stuga.

- Stugan skulle vara täckt av rosor sa den lilla flickan. Det måste vara här, sa vargen. Nu ska jag käka upp tanten och sedan ta flickan till efterrätt!

Han knackade försiktigt på dörren.

- Kom in. Det är öppet, sa den gamla damen.

Vargen öppnade dörren, rusade in och slukade damen i ett enda nafs. Sedan hittade han en av hennes nattmössor i en låda och satte den på sitt huvud. Vargen drog för gardinerna, hoppade ner i sängen och drog täcket ända upp över sin stora, håriga haka.

Bara ett ögonblick senare knackade lilla Rödluvan på dörren.

- Kom in. Det är öppet, sa vargen med sin mjukaste röst.

Men det lät då verkligen inte som mormors vanliga röst, och flickan undrade vad som var på tok.

- Mamma har skickat hit mig med körsbärspaj och saft. Men mormor, varför är din röst så konstig?

- Jag är så väldigt förkyld, svarade vargen. Kom hit, min kära flicka, och sitt hos mig. 

När Rödluvan närmade sig sängen trodde hon knappt sina ögon.

- Oj, mormor, vilka stora ögon du har! sa hon.

- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, sa vargen.

- Oj, mormor, vilka stora öron du har!

- Det är för att jag ska höra dig bättre, mitt barn.

- Oj, mormor, vilka stora tänder du har!

- Det är för att jag ska kunna äta upp dig! ropade vargen och störtade upp ur sängen.

Rödluvan vände sig om och sprang skrikande mot dörren.

Vargen hade precis fått tag i hennes röda kappa, när dörren flög upp och in rusade Rödluvans pappa med yxan i högsta hugg. Med ett enda slag tog han död på vargen. Sedan tog han Rödluvan i famn och tröstade henne.

- Pappa, jag tror att vargen har ätit upp mormor! snyftade Rödluvan. Då tog pappa fram sin kniv och skar upp vargens mage. Därinne låg mormor oskadd, för vargen hade ju slukat henne hel och inte skadat henne med sina vassa tänder.

De satte sig ner och pustade ut. Sedan kalasade de på den goda körsbärspajen och saften. Och Rödluvan fick lova att hon aldrig mer skulle tala med främlingar i skogen, att aldrig mer gå bort från stigen och att alltid lyda sin mamma.