Det var en gång en man som hade tre söner, och den yngste hette Dumling. Det hände ofta att folk drev med Dumling på grund av hans namn och trodde att han var dum. En dag skulle den äldste brodern gå ut i skogen och hugga ved. Hans mamma gav honom en stor pannkaka och en flaska vin att ta med sig. På sin vandring mötte han en gammal man som sa:

- God dag, unge man. Jag ber dig att ge mig en bit av din pannkaka, och en klunk av ditt vin, för jag är hungrig och törstig.

- Men om jag ger dig av min pannkaka och mitt vin så räcker det ju inte till mig, sa pojken ovänligt och fortsatte.

Han började hugga ner ett träd, men efter några hugg missade han och högg sig i armen. Han fick gå hem igen.

Då fick den andre brodern gå ut i skogn. Även han fick med sig en pannkaka och en flaska vin. Han mötte samma gamle man, som artigt bad om en bit pannkaka och en klunk vin.

- Men om jag ger dig av min matsäck så kommer det ju inte att räcka åt mig, sa pojken tvärt och fortsatte.

Han började hugga ner ett träd, men missade och högg sig i benet.  Även han måste gå tillbaka hem.

Då frågade Dumling sin pappa om inte han kunde få gå ut i skogen och hugga ved, men pappan sa:

- Nej, du kan inte göra det ordenligt. Se vad som hände med dina båda bröder. Du kommer säkert också att skada dig.

Men Dumling tjatade och tjatade tills hans pappa slutligen gav med sig och lät honom gå. Mamman skickade med honom en gammal, torr brödskiva och en flaska avslaget öl. Dumling mötte samma gamle man som hans bröder hade gjort. Mannen hälsade vänligt på honom och sa:

- Låt mig smaka en bit av ditt bröd och få en klunk av din dryck, min gode man, för jag är hungrig och törstig.

Dumling svarade vänligt:

- Tyvärr har jag bara en torr brödbit och avslaget öl, men du får gärna dela detta med mig.

Men när Dumling plockade fram sitt torra bröd, var det en läcker pannkaka, och det avslagna ölet hade blivit ett gott vin. Den gamle mannen sa till honom:

- Efteraom du är så givmild, ska jag se till att du har tur. Hugg ner trädet där borta.

Dumling högg ner trädet som mannen hade sagt till honom, och när trädet föll, satt en gås med gyllene fjädrar längst nere vid roten. Han plockade upp gåsen och begav sig hemåt.

På vägen stannade 

_____________________

paus jag fortsätter senare

För länge sedan strök det omkring så många vilda djur i skog och mark att ingen blev förvånad om man mötte en stor varg eller raggig björn. I ett sött hus vid skogsbrynet bodde den lilla flickan Rödluvan med sin mamma och pappa, som var skoghuggare. Rödluvan var inte hennes riktiga namn, men hon kallades så för att hon alltid bar en röd kappa med en huva, som hon fått av sin kära mormor. 

Rödluvans mormor bodde ensam i en stuga täckt av rosor på andra sidan skogen, och Rödluvan tyckte väldigt mycket om att hälsa på henne. En dag sa Rödluvans mamma till den lilla flickan:

- Idag skulle det väl vara roligt för dig att gå till mormor och hälsa på? Hon mår inte riktigt bra, så jag har bakat en god körbärspaj och gjort i ordning lite saft som ni kan ha att äta och dricka.

Hon gav Rödluvan en korg och sa:

- Men kom ihåg att inte lämna stigen och att inte prata med några främlingar på vägen.

Rödluvan lovade att gå raka vägen till mormors stuga, och mamma knöt på henne den röda kappan, kysste henne på kinden och sa hej då.

Lilla Rödluvan hade inte hunnit så långt när hon mötte en varg.

- Godmorgon, lilla Rödluvan. Vart är du på väg en sån här vacker dag? frågade vargen.

- Godmorgon, varg, svarade Rödluvan artigt. Jag är på väg till min mormor.

- Och vad har du i korgen? frågade vargen.

- En god körsbärspaj och saft som min mamma har gjort iordning, svarade Rödluvan vänligt.

- Och var bor din kära, gamla mormor? frågade vargen med sin allra mest honungslena röst.

- Man fortsätter längs den här stigen, tar vänster när den delar sig och fortsätter sedan rakt fram i tio minuter ungefär. Hon bor i stugan som är täckt av rosor.

- Jaha, så din mormor tycker om blommor? Varför tar du inte och plockar några fina blommor till henne här ute på ängen? föreslog den listige vargen.

Sedan sprang vargen sin väg, och Rödluvan tänkte att det faktiskt var en bra idé att ge mormor en bukett med blommor. Först plockade hon bara blommor som växte vid stigen, men sedan fick hon syn på några fina blåklockor som växte under ett träd. Så bröt Rödluvan löftet till sin mamma att inte lämna stigen.

Solstrålar strilade ner genom träden och fåglarna sjöng så vackert. Plötsligt kom Rödluvan ihåg att hon skulle ha hållit sig på stigen och gått raka vägen till mormors hus. Så hon hoppade upp, tog korgen i ena handen och blomsterbuketten i den andra och fortsatte mot mormors stuga.

Under tiden hade vargen rusat raka vägen till mormors lilla stuga.

- Stugan skulle vara täckt av rosor sa den lilla flickan. Det måste vara här, sa vargen. Nu ska jag käka upp tanten och sedan ta flickan till efterrätt!

Han knackade försiktigt på dörren.

- Kom in. Det är öppet, sa den gamla damen.

Vargen öppnade dörren, rusade in och slukade damen i ett enda nafs. Sedan hittade han en av hennes nattmössor i en låda och satte den på sitt huvud. Vargen drog för gardinerna, hoppade ner i sängen och drog täcket ända upp över sin stora, håriga haka.

Bara ett ögonblick senare knackade lilla Rödluvan på dörren.

- Kom in. Det är öppet, sa vargen med sin mjukaste röst.

Men det lät då verkligen inte som mormors vanliga röst, och flickan undrade vad som var på tok.

- Mamma har skickat hit mig med körsbärspaj och saft. Men mormor, varför är din röst så konstig?

- Jag är så väldigt förkyld, svarade vargen. Kom hit, min kära flicka, och sitt hos mig. 

När Rödluvan närmade sig sängen trodde hon knappt sina ögon.

- Oj, mormor, vilka stora ögon du har! sa hon.

- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, sa vargen.

- Oj, mormor, vilka stora öron du har!

- Det är för att jag ska höra dig bättre, mitt barn.

- Oj, mormor, vilka stora tänder du har!

- Det är för att jag ska kunna äta upp dig! ropade vargen och störtade upp ur sängen.

Rödluvan vände sig om och sprang skrikande mot dörren.

Vargen hade precis fått tag i hennes röda kappa, när dörren flög upp och in rusade Rödluvans pappa med yxan i högsta hugg. Med ett enda slag tog han död på vargen. Sedan tog han Rödluvan i famn och tröstade henne.

- Pappa, jag tror att vargen har ätit upp mormor! snyftade Rödluvan. Då tog pappa fram sin kniv och skar upp vargens mage. Därinne låg mormor oskadd, för vargen hade ju slukat henne hel och inte skadat henne med sina vassa tänder.

De satte sig ner och pustade ut. Sedan kalasade de på den goda körsbärspajen och saften. Och Rödluvan fick lova att hon aldrig mer skulle tala med främlingar i skogen, att aldrig mer gå bort från stigen och att alltid lyda sin mamma.

Det var en gång en mamma Get som hade sju små killingar. Hon älskade dem lika mycket som alla mödrar älskar sina ungar.

En dag hade hon ett ärende in i skogen, så hon samlade de sju killingarna och sa:

- Mina kära små, jag måste gå in i skogen en stund. Akta er för vargen. Om han kommer in här, äter han upp er allihop. Han kanske försöker att lura er att tro att han är någon annan, men ni känner igen honom på hans skrovliga röst och svarta fötter.

- Oroa dig inte, mamma, svarade killingarna. Vi ska komma ihåg vad du har sagt.

Så gick mamma Get glad och lugn in i skogen. Strax efter att hon hade gått knackade det på dörren och en röst ropade:

- Öppna, mina små killingar. Er mamma är tillbaka och har med sig något gott till er.

Men de små killingarna förstod på den skrovliga rösten att det var vargen, så de sa:

- Nej, du får inte komma in. Du är inte vår mamma. Hon har en mjuk och len röst, men din röst är skrovlig. Du måste vara vargen.

Då sprang vargen hem, letade upp en bit krita och åt upp den. Detta gjorde att hans röst blev mjuk och len, och han återvände till killingarnas hus och sa:

- Öppna, mina små killingar. Er mamma är tillbaka och har med sig något gott åt er. 

Men vargen råkade hålla sina stora, svarta tassar mot fönstret. När killingarna såg detta sa de:

- Nej, du får inte komma in. Vår mamma har vita tassar, men dina är alldeles svarta. Du måste vara vargen.

Då sprang vargen till bagaren och sa:

- Jag har skadat mina tassar. Lägg lite deg på dem.

När bagaren hade gjort det, sprang vargen till mjölnaren och sa:

- Häll mjöl på mina tassar.

Men mjölnaren tänkte att vargen hade något skumt på gång och vägrade att göra som vargen ville. Men då hotade vargen att äta upp honom om han inte lydde. Mjölnaren blev rädd, förstås, och hällde vitt mjöl på vargens degiga tassar.

Så begav sig den elaka vargen för tredje gången till killingarnas hus och ropade:

- Öppna, mina små killingar. Er mamma är tillbaka och har med sig något gott till er.

Han visade sina tassar i fönstret, och när de små killingarna såg att det var vita som snö, trodde de att det verkligen var deras mamma och öppnade dörren. Men in rusade istället den elaka vargen! Killingarna blev så rädda att de sprang och gömde sig. En gömde sig under bordet, en annan gömde sig under sängen, en tredje gömde sig i skåpet, en fjärde gömde sig bakom köksdörren, en femte gömde sig i ugnen, en sjätte gömde sig i badkaret och en sjunde i den stora, gamla klockan.

Men den elaka vargen letade upp killingarna en efter en och slukade dem hela. Det var bara en enda liten killing han inte kunde hitta, nämligen den som hade gömt sig i den stora, gamla klockan.

Vid det här laget var den elaka vargen så mätt att han nästan inte kunde röra sig, men han släpade sig långsamt ut i skogen och somnade. Det dröjde inte länge förrän killingarnas mamma kom hem igen. Hon möttes av en hemsk syn! Dörren var öppen, bord, stolar och bänkar var omkullvälta, badkaret var trasigt och lakanen var avslitna från sängen. Och alla killingarna var borta! Hon ropade deras namn, men fick inget svar. Inte förrän hon ropade namnet på den yngste. Då hörde hon:

- Jag är här! I den stora, gamla klockan!

Killingen rusade in i sin mammas famn och berättade att den elaka vargen hade ätit upp alla de andra. De gick ut i skogen tillsammans och kom till just den gläntan där vargen låg och sov djupt. Mamma Get gick fram och tog en ordentlig titt på vargen, och hon tyckte att hon såg något som rörde sig i hans mage.

- Kära nån! viskade hon. Kan mina små ungar fortfarande leva? Hoppas det...

De sprang genast hem och hämtade sax, nål och tråd. Så klippte mamma Get upp vargens stora, håriga mage och ut tittade ett litet killinghuvud. Och ut hoppade först en liten killing och sedan alla de andra tills alla sex var ute. Ingen av dem hade blivit skadad, eftersom den hungriga besten hade slukat dem hela!

De dansade runt och kramade varandra, och deras mamma sa:

- Spring fort och hämta en massa stenar som jag kan lägga i vargens mage innan han vaknar.

De samlade en hel hög med stenar och lade dem i hans mage. Mamma Get sydde igen magen med nål och tråd. Och vargen sov så djupt att han inte märkte ett enda skvatt om vad som hände.

När han slutligen vaknade, var han väldigt törstig och gick till ån för att dricka. Men när han gick, rullade stenarna fram och tillbaka i hans mage och han ropade:

- Vad är det som skramlar mot mina ben?

  Det är inga getter, utan en sten!

När vargen om fram till ån och böjde sig ner över vattnet för att dricka, fick de tunga stenarna honom att tappa balansen. Vargen ramlade i och sjönk djupt, djupt ner och kom aldrig upp igen. Mamma Get och hennes sju killingar stod och kikade bakom ett träd. De rusade fram och ropade:

- Vargen är död! Vargen är död!

Nu skulle de aldrig mer behöva vara rädda!

För länge, länge sedan levde en kejsare som var mycket förmögen och fåfäng. Det bästa han visste var att köpa nya, dyra kläder. Han tyckte varken om att jaga eller att gå på teater, men vid dessa tillfällen fick han ju en chans att visa upp alla sina nya plagg.

Tiden gick fort i den lilla staden där den rike kejsarens slott låg, och varje dag kom människor på besök till hans hov. En dag bad två män som sa att de var vävare att få träffa hans majestät. 

De berättade för kejsaren att de kunde väva tyg i de mest utsökta färger och mönster och att kläder sydda med detta tyg var osynliga för alla som var olämpliga för det yrke de hade, och även för alla som var ovanligt dumma i huvudet. "Det måste vara helt fantastiska kläder", tänkte kejsaren för sig själv, "och det kan ju vara ett bra sätt för mig att ta reda på vilka i mitt kungarike som är kloka och lämpade för sitt yrke". Högt sa han:

- Nåväl, då syr ni mig en exceptionellt fin dräkt av detta speciella tyg.

Och kejsaren befallde att de två männen skulle få en stor summa pengar så att de kunde sätta igång med sitt arbete genast.

De bägge svindlarna bad att få tillgång till det finaste silke och guldtråd, som de noga gömde i källaren i sitt hus. Sedan byggde de upp två vävstolar och satte sig för att väva det fantastiska tyget.

Alla i hela staden hörde talas om dräkten som kejsaren hade beställt, och alla var väldigt ivriga att få visa hur kloka de själva var, eller ännu hellre, hur dumma deras grannar var, för att inte tala om vem som var olämplig för sitt yrke. "Jag skulle vilja veta hur arbetet går med att väva mitt tyg", tänkte kejsaren en dag. Men han var lite nervös för att gå dit själv, för tänk om han visade sig vara dum eller ännu värre, olämplig att vara kejsare.

Så han skickade dit den trogne ministern till vävarnas hus och fann dem hårt arbetande vid sin tomma vävstolar. "Vad vill det här säga?" tänkte ministern när han inte kunde se något tyg. "Kan det vara så att jag är dum eller olämplig för mitt yrke? Jag måste låtsas att jag kan se tyget".

- Kom närmare, sa en av bedragarna leende, och beundra det enastående mönstret. Visst är det vackert?

- Ja, verkligen, svaradde ministern. Det är utsökt. Jag ska berätta för Hans Majestät hur vackert mönstret är.

De talade länge om mönstret och färgerna på tyget, och den trogne ministern lyssnade noga så att han skulle kunna berätta för kejsaren precis hur tyget såg ut. Sedan bad de båda vävarna om mer silke och guldtråd så att de skulle kunna göra tyget färdigt. Än en gång gömde de alltsammans i sin egen källare och fortsatte att låtsas arbeta vid de tomma vävstolarna. 

Några dagar senare skickade kejsaren sin allra mest pålitlige hovman för att fråga när tyget skulle vara färdigt. När han såg de tomma vävstolarna, bestämde även han sig för att låtsas att han kunde se tyget, för han ville ju inte att någon skulle tro att han var dum eller olämplig för sitt arbete.

Så när de både bedragarna leende frågade hovmannen:

- Är ni inte hänförd av färgerna och mönstret? svarade han:

- Jo det är underbart vackert.

Även hovmannen fick lyssna till deras långa beskrivningar av hur tyget såg ut. Och han återvände till kejsaren med en detaljerad beskrivning av tyget.

Snart pratade hela staden om det fantastiska tyget som vävdes speciellt för kejsaren. Då beslöt sig kejsaren för att själv gå och inspektera vävarnas arbete.

Han valde ut några hovmän och ministrar att följa med honom inklusive de båda som redan sett tyget. De båda vävarna såg ut att arbeta hårt vid sina tomma vävstolar när kejsarens följe kom in i rummet. Männen som inte varit där förut trodde att alla andra kunde se tyget. Därför sa de:

- Titta, vilket mönster och vilka färger! Är det inte fenomenalt?

"Kära nån", tänkte kejsaren. "Vad är detta? Jag ser ju inget tyg! Jag får ine låta någon tro att jag är dum eller olämplig som kejsare".

Så han sa:

- Det är otroligt! Jag måste få en hel dräkt uppsydd av detta tyg att bära i paraden.

Och alla hans ministrar och hovmän applåderade förtjust, trots att ingen av dem kunde se något tyg.

Bara några dagar senare skulle den kejserliga paraden gå genom hela staden, och de båda svindlarna satt uppe sent på natten och låtsades nåla och sy.

- Titta! utropade de till slut. Kejsarens nya kläder är färdiga.

Hovmännen samlades för att följa kejsaren till det rum där bedragarna väntade på att få klä honom i hans nya dräkt. När kejsaren kom in i rummet, höjde på armarna som om de höll upp ett klädesplagg och sa:

- Här är er mantel, Ers Majestät, och: Här är era byxor. Det här är skjortan, och detta är de mjuka underkläderna. Hela dräkten är så lätt och mjuk att det inte kommer att kännas som om ni har något på er alls!

Ingen enda av alla hovmännen och ministrarna såg någon dräkt, men alla tyckte de att den var mycket vacker.

- Om Ers Majestät skulle vilja ta av sig sina kläder, ska vi klä er i er nya dräkt.

Kejsaren klädde av sig och stod helt naken framför spegeln medan de två skurkarna låtsades klä på honom hans dräkt.

- Ers Majestät ser verkligen strålande ut, ropade en av hovmännen.

- Vilken passform! sa någon annan.

- Färgerna är verkligen exceptionella, sa en tredje. 

- Och mönstret är genialt, sa en fjärde.

Och kejsaren vände och vred på sig framför spegeln och beundrade sina nya kläder.

Ute på gatan kunde människorna bara prata om kungens nya, fantastiska dräkt. Alla invånarna i hela staden ställde sig längs gatorna och undrade vem som skulle visa sig vara dum. Under tiden strök kejsaren med handen över sin låtsasmantel, och hans hovmän hade fullt upp med att arrangera det långa låtsassläpet på golvet bakom honom. Därefter låtsades sex av dem plocka upp släpet och gick stolt bakom kejsaren. En krona placerades på hans huvud, och paraden började.

Alla människor drog efter andan när de såg kejsaren och sa:

- Dräkten är magnifik!

Ingen såg förstås en enda tygbit på kejsarens kropp, men de ville inte verka dumma eller olämpliga inför kejsaren och sina vänner. Ingen var beredd att mista sitt arbete eller ställning i staden, vare sig de var ministrar eller gatsopare. Därför vågade ingen säga vad de egentligen såg, utan alla höll god min.

Men i folkvimlet fanns också en liten pojke, som inte hade hört något om kejsarens nya, fina dräkt, och när paraden kom inom synhåll för honom, skrek han:

- Titta på kejsaren! Han har inga kläder på sig!

Och då var det någon mer som sa:

- Kejsaren har inga kläder på sig!

Och sedan någon mer och någon mer tills alla i hela staden skrattade, och de förstod att de blivit lurade.

Alla skrattade, utom kejsaren oc hans män. Den stackaren återvände till sitt slott så värdigt han bara kunde. Men vad hände med de två bedragarna? Ja, så fort kejsaren lämnade sitt palats, skyndade sig hem, hämtade sin skatt och flydde till ett annat land där de levde i lyx och överflöd i alla sina dagar!

Det var en gång en fattig mjölnare som hade en vacker dotter. Han var så fattig att han inte kunde betala sin skatt, och när kungen hotade att sätta honom i fängelse, sa mjölnaren desperat:

- Jag har en dotter som kan spinna guldtråd av halm!

- För henne till mig omedelbart, befallde kungen.

Den livrädda flickan fördes till ett rum fullt med halm och en spinnrock. 

- Spinn nu guldtråd av all den här halmen tills imorgon bitti, annars blir du straffad, sa man till henne.

Hon bad att få slippa, för hon visste att hon inte kunde spinna guldtråd av halm, men det hjälpte inte. Dörren låstes, och flickan satt där ensam och grät.

Men efter en kort stund öppnades dörren, och in kom den konstigaste lille man hon någonsin hade sett.

- Varför är du ledsen? frågade han henne.

- Kungen har befallt att jag ska spinna guldtråd av den här halmen tills imorgon bitti, och jag vet inte hur man gör.

- Vad får jag om jag gör det åt dig? sa pysslingen. 

Flickan gav honom sitt halsband, och han satte sig och började spinna halmen till finaste guld. När det blev morgon var han klar. 

Kungen var mycket belåten med detta, men han ville ha ännu mer guld. Så han förde mjölnarens dotter till ett större rum med ännu mer halm och befallde henne att spinna allt till guld under natten. Återigen föll flickan i gråt.

Efter en stund kom pysslingen in i rummet och sa:

- Vad ger du mig om jag hjälper dig?

Den här gången fick han hennes guldring, och han arbetade hela natten tills allt var färdigt.

Men kungen ville ha ännu mer guld, så han förde henne till ett ännu större rum proppfullt med halm. Han sa:

- Om du klarar detta på en natt, får du bli min hustru.

Återigen kom pysslingen och frågade henne:

- Vad ger du mig om jag spinner all halmen till guld åt dig?

Flickan blev förtvivlad, för hon hade inget kvar att ge.

- Då måste du lova, sa den märklige lille mannen, att du ger mig ditt första barn när du har blivit drottning.

Mjölnarens dotter hade inget annat val än att lova den lille pysslingen sitt första barn, men hon hoppades innerligt att slippa hålla sitt löfte. Så spann pysslingen all halmen till guld.

På morgonen fann kungen än en gång att halmen blivit till guld, och flickan blev hans drottning.

Efter ett år födde drottningen en söt liten flicka. Hon var så lycklig och nöjd med sitt nya liv att hon helt hade glömt bort löftet till den märklige lille mannen, tills han återvände en dag och påminde henne. Drottningen erbjöd honom landets alla rikedomar, men han vägrade att ta emot något. Hon grät och grät, för hon stod inte ut med tanken att behöva skiljas från sitt lilla barn. Slutligen veknade pysslingen inför hennes vädjanden och sa:

- Låt gå, jag ger dig tre dagar att försöka gissa mitt namn, och kan du gissa rätt ska du få behålla ditt barn.

Drottningen satt uppe hela natten och skrev ner alla pojknamn hon någonsin hade hört på en lång, lång lista, och hon började gå igenom listan. Sven, Anders, Niklas, Olle, Gustav, Fredrik, Sune, Henrik, Magnus, Victor, Benjamin, Rufus... Men eter varje namn hon läste upp sa mannen bara samma sak:

- Nej! Det är inte mitt namn!

Den andra dagen försökte hon med ett lite mer underliga namn som Blogg, Friskus och Hans-Göte. Men pysslingen bara skrattade och sa:

- Du kan aldrig gissa mitt namn!

Drottningen började gripas av panik och skickade ut sina tjänare för att söka efter alla nya namn som fanns. Alla utom en återvände, tomhänta. Men sent på kvällen när den siste tjänaren var på väg hem till slottet, hörde han någon som sjöng inne i skogen. Han smög mot ljudet och såg den lilla pysslingen dansa runt en öppen eld och sjunga:

- Jag dansar natten lång

  Och sjunger glatt min sång

  På tå jag hoppar lätt

  Hon gissar aldrig rätt

  Ett barn jag får i famn

  Ty Rackarknaster är mitt namn!

Den duktige tjänaren rusade hem till slottet och berättade alltihop för drottningen, så när pysslingen kom till henne den tredje dagen frågade hon honom:

- Heter du Pluffsigtfejs?

- Nej, verkligen inte!

- Heter du Tjockienstock?

- Aldrig i livet!

- Kanske du heter... Rackarknaster?

- Hur vet du det? Vem har sagt det? skrek pysslingen rasande och hoppade upp och ner av ilska. Han hoppade så att det blev ett hål i golvet, som han ramlader ner i.

Jämrande klättrade han upp ur hålet och sprang sin väg. Drottningen, kungen och den lilla prinsessan levde lyckliga i alla sina dagar och hörde aldrig av honom igen.

Det var en gång tre björnar som bodde i ett hus i skogen. Det var Lilla Björn, Mamma Björn och Pappa Björn.

De hade varsin grötskål: en liten skål till Lilla Björn, en mellanstor skål till Mamma Björn och en jättestor skål till Pappa Björn.

De hade varsin stol att sitta i: en liten stol till Lilla Björn, en mellanstor stol till Mamma Björn och en jättestor stol till Pappa Björn.

Och de hade varsin säng att sova i: en liten säng till Lilla Björn, en mellanstor säng till Mamma Björn och en jättestor säng till Pappa Björn.

En vacker morgon när de hade lagat frukostgröten beslöt de sig för att ta en promenad i skogen medan gröten svalnade.

Medan de var borta kom en liten flicka som hette Guldlock till huset. Hon var ingen väluppfostrad flicka, utan hon kikade in genom fönstret och nyckelhålet. När hon såg att ingen var hemma, öppnade hon bara dörren och klev in i det söta lilla huset.

Hon såg de tre skålarna med gröt på bordet, och då hon var hungrig beslöt hon sig för att ta för sig av maten. Hon smakade på Pappa Björns gröt, men den var för salt. Då smakade hon på Mamma Björns gröt, men den var för söt. Slutligen provade hon Lilla Björns gröt, och den var varken för salt eller för söt, utan smakade precis så som Guldlock ville ha det, så hon åt upp alltihop.

Sedan satte sig Guldlock i Pappa Björns stora stol. Men hon reste sig strax, för den var alldles för hård. Då provade hon Mamma Björns mellanstora stol, men den var alldeles för mjuk. Slutligen provade hon Lilla Björns lilla stora, och den passade henne perfekt. Men när hon hade suttit i den lilla stolen bara några sekunder så knakade det till och stolens ena ben gick av. Den mycket snopna Guldlock ramlade ner på golvet med ett brak! 

Då gick Guldlock en trappa upp och hoppades hitta en riktigt skön säng. Först provade hon Pappa Björns säng, men den var för hård. Då provade hon Mamma Björns säng, men den var för mjuk. Slutligen provade hon Lilla Björns säng, och den var perfekt. Hon kurade ihop sig under täcket och somnade på ett kick.

Medan Guldlock sov sött, kom de tre björnarna hem för att äta sin frukost. Guldlock hade stökat till det ordentligt på bordet.

- Vem har ätit av min gröt? röt Pappa Björn med sin djupa, bullriga björnröst.

- Vem har ätit av min gröt? undrade Mamma Björn med sin mjuka, vänliga röst.

- Och vem har ätit av min gröt? ropade Lilla Björn med sin gälla röst. Jag har ingen gröt kvar!

De tittade sig omkring i rummet och såg att möblerna hade blivit flyttade. De gick till sina stolar.

- Vem har suttit i min stol? röt Pappa Björn med sin djupa, bullriga björnröst, för Guldlock hade torkat sina grötiga fingrar på hans hårda kudde.

- Vem har suttit i min stol? undrade Mamma Björn med sin mjuka, vänliga röst, för Guldlock hade gjort en grop i kudden.

- Och vem har suttit i min stol? ropade Lilla Björn med sin gälla röst. Den är trasig! 

Nu började nästan Lilla Björn att gråta.

De tre björnarna gick då upp till sitt sovrum. Först kom de till Pappa Björns säng.

- Vem har legat i min säng? röt Pappa Björn med sin djupa, bullriga björnröst, för Guldlock hade skrynklat ihop hans lakan.

- Vem har legat i min säng? undrade Mamma Björn med sin mjuka, vänliga röst, för Guldlock hade kastat alla kuddar på golvet och smutsat ner täcket.

- Och vem är det som sover i min säng? ropade Lilla Björn med sin gälla röst. Titta! Hon åt min gröt! Hon gjorde sönder min stol! Hon stökade till överallt! Och där ligger hon! Hon sover i min säng!

Plötsligt vaknade Guldlock av allt oväsen. När hon såg de tre björnarna som tittade argt på henne, hoppade hon ur sängen, sprang nerför trappan, ut genom ytterdörren och ut i skogen. Björnarna hörde Guldlock ropa:

- Det är björnar i skogen! Hjälp! Hjälp! Det är björnar i skogen!

Slurligen försvann hon ur synhåll och hennes röst dog bort. De tre björnarna gick in för att laga ny frukostgröt, och de blev aldrig mer besvärade av den stygga flickan igen.

En gång för länge sedan levde en man och hans fru. De önskade sig ett barn, men åren gick och inget barn blev till. Från huset hade de utsikt över en vacker trädgård full med blommor och grönsaker. Men runt den stod en hög mur, och ingen vågade gå ditin, för den tillhörde en hemsk häxa.

En dag när kvinnan tittade ut genom fönstret såg hon några läckra rädisor i landet och kände att hon måste få äta en sådan god rädisa.

Hennes längtan bara växte allteftersom dagarna gick, och kvinnan blev sjuk av denna längtan. Hennes man frågade:

- Varför är du sjuk?

- Jag tror att jag dör, svarade frun, om jag inte får äta några av de läckra rädisorna utanför mitt fönster.

Den stackars mannen ville ju inte att hans fru skulle dö, så han bestämde sig för att skaffa det hon önskade. I skydd av mörkret klättrade han över muren in i häxans trädgård. Ingen syntes till, och han återvände med en hel påse full med rädisor. De var så läckra, att hans fru ville ha ännu fler, så nästa kväll väntade mannen mannen tills det blivit mörkt och klättrade ännu en gång över muren till häxans trägård. Men denna gång stod häxan och väntade på honom!

- Din tjuv! Tänkte du stjäla ännu fler av mina fina rädisor? Jag ska straffa dig för detta!

- Nej, snälla häxan, bad manneen. Jag gjorde det för min frus skull. Jag var rädd att hon skulle dö om hon inte fick äta av rädisorna hon längtade efter så mycket.

- I så fall, sa häxan, får du plocka så många rädisor du vill. Men ni får betala ett pris. När ni får ett barn, måste ni ge det till mig. Jag ska ta hand om det och ge det allt en mor kan ge sitt barn.

Den stackars mannen var så rädd för häxan att han gick med på villkoren. 

Ett år senare födde hans fru en liten flicka, och häxan gav henne namnet Rapunzel och tog henne från sina föräldrar.

Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet på hela jorden. När hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn där inga människor kunde se henne. Tornet stod mitt inne i skogen och hade inga trappor och ingen dörr. När häxan skulle hälsa på ropade hon:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!

Rapunzel hade långt, vackert hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans gälla röst öppnade hon dörren och lät håret falla ner till marken så att häxan kunde klättra upp.

Efter tre eller kanske fyra år hände det sig att kungens son red genom skogen. När prinsen närmade sig tornet hörde han en vacker röst som sjöng. Han tittade upp och fick se Rapunzel i fönstret. Prinsen ville gärna träffa henne, men han såg att tornet saknade dörr. Med sorg i fönstret gick han därifrån.

Men Rapunzels vackra sång hade nästan förtrollat prinsen, så varje dag red han ut i skogen för att lyssna på henne. En dag såg han häxan komma och hörde henne ropa:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!

Och prinsen såg när Rapunzels hår föll till marken och häxan klättrade upp till henne i tornet.

- Det är så jag ska göra för att komma upp, sa prinsen för sig själv. Jag ska försöka imorgon.

Så prinsen återvände till tornet redan nästa dag, och när Rapunzel hade sjungit färdigt ropade han:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!

Hennes långa gyllene flätor föll till marken, och prinsen klättrade snabbt upp.

Först blev Rapunzel rädd, eftersom hon aldrig hade träffat en man förut. Men prinsen var sp snäll och trevlig att hon snart kom över sin rädsla och började tycka om honom. Han frågade om hon skulle vilja gifta sig med honom. Prinsen var mycket stilig, och Rapunzel längtade efter att bli fri från häxan och slippa leva alldeles ensam. 

- Jag skulle gärna följa med dig, sa hon, men jag kan inte klättra ned. Ta med dig lite silke varje gång du besöker mig, så kan jag väva en stege att klättra ner på.

Varje kväll kom prinsen och besökte Rapunzel, eftersom häxan alltid kom dit på dagen. På så sätt fick häxan inget veta. Men en dag sa Rapunzel till häxan:

- Varför tycker du att det är så jobbigt att klättra upp till mig när det bara tar kungens son ett par sekunder?

Häxan blev fullkomligt rasande.

- Jag trodde att jag hade skiljt dig från resten av världen, och nu har du lurat mig, elaka flicka! 

Så tog häxan en sax och klippte av Rapunzels långa, vackra hår. Hon band flätorna vid fönstret och tog med sig stackars Rapunzel till en öken och övergav henne. Sedan återvände häxan till tornet och väntade på prinsen. När han ropade:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår! slänge hon ner flätorna.

Han klättrade upp, men istället för Rapunzel, stod han framför häxan.

- Ser man på! utropade hon. Din vackra fågel sitter inte längre och sjunger i sitt bo. Katten har tagit henne och ska nu också riva ut dina ögon! Du får aldrig mer se Rapunzel!

Prinsen blev så förtvivlad att han slängde sig ut genom fönstret. Han landade i en buske, vilket räddade hans liv. Men törnen rev hans ögon så att han inte kunde se.

Han irrade runt i skogen i två år tills han en dag hörde en röst som han kände igen. Rapunzel kände genaste igen honom och omfamnade honom. 

Då hennes tårar sköljde över prinsens ögon, kunde han se igen. De reste till prinsens land där de välkomnades och levde ett långt och lyckligt liv tillsammans. Vad som hände med den gamla häxan fick ingen nånsin veta.