För länge, länge sedan levde en kejsare som var mycket förmögen och fåfäng. Det bästa han visste var att köpa nya, dyra kläder. Han tyckte varken om att jaga eller att gå på teater, men vid dessa tillfällen fick han ju en chans att visa upp alla sina nya plagg.

Tiden gick fort i den lilla staden där den rike kejsarens slott låg, och varje dag kom människor på besök till hans hov. En dag bad två män som sa att de var vävare att få träffa hans majestät. 

De berättade för kejsaren att de kunde väva tyg i de mest utsökta färger och mönster och att kläder sydda med detta tyg var osynliga för alla som var olämpliga för det yrke de hade, och även för alla som var ovanligt dumma i huvudet. "Det måste vara helt fantastiska kläder", tänkte kejsaren för sig själv, "och det kan ju vara ett bra sätt för mig att ta reda på vilka i mitt kungarike som är kloka och lämpade för sitt yrke". Högt sa han:

- Nåväl, då syr ni mig en exceptionellt fin dräkt av detta speciella tyg.

Och kejsaren befallde att de två männen skulle få en stor summa pengar så att de kunde sätta igång med sitt arbete genast.

De bägge svindlarna bad att få tillgång till det finaste silke och guldtråd, som de noga gömde i källaren i sitt hus. Sedan byggde de upp två vävstolar och satte sig för att väva det fantastiska tyget.

Alla i hela staden hörde talas om dräkten som kejsaren hade beställt, och alla var väldigt ivriga att få visa hur kloka de själva var, eller ännu hellre, hur dumma deras grannar var, för att inte tala om vem som var olämplig för sitt yrke. "Jag skulle vilja veta hur arbetet går med att väva mitt tyg", tänkte kejsaren en dag. Men han var lite nervös för att gå dit själv, för tänk om han visade sig vara dum eller ännu värre, olämplig att vara kejsare.

Så han skickade dit den trogne ministern till vävarnas hus och fann dem hårt arbetande vid sin tomma vävstolar. "Vad vill det här säga?" tänkte ministern när han inte kunde se något tyg. "Kan det vara så att jag är dum eller olämplig för mitt yrke? Jag måste låtsas att jag kan se tyget".

- Kom närmare, sa en av bedragarna leende, och beundra det enastående mönstret. Visst är det vackert?

- Ja, verkligen, svaradde ministern. Det är utsökt. Jag ska berätta för Hans Majestät hur vackert mönstret är.

De talade länge om mönstret och färgerna på tyget, och den trogne ministern lyssnade noga så att han skulle kunna berätta för kejsaren precis hur tyget såg ut. Sedan bad de båda vävarna om mer silke och guldtråd så att de skulle kunna göra tyget färdigt. Än en gång gömde de alltsammans i sin egen källare och fortsatte att låtsas arbeta vid de tomma vävstolarna. 

Några dagar senare skickade kejsaren sin allra mest pålitlige hovman för att fråga när tyget skulle vara färdigt. När han såg de tomma vävstolarna, bestämde även han sig för att låtsas att han kunde se tyget, för han ville ju inte att någon skulle tro att han var dum eller olämplig för sitt arbete.

Så när de både bedragarna leende frågade hovmannen:

- Är ni inte hänförd av färgerna och mönstret? svarade han:

- Jo det är underbart vackert.

Även hovmannen fick lyssna till deras långa beskrivningar av hur tyget såg ut. Och han återvände till kejsaren med en detaljerad beskrivning av tyget.

Snart pratade hela staden om det fantastiska tyget som vävdes speciellt för kejsaren. Då beslöt sig kejsaren för att själv gå och inspektera vävarnas arbete.

Han valde ut några hovmän och ministrar att följa med honom inklusive de båda som redan sett tyget. De båda vävarna såg ut att arbeta hårt vid sina tomma vävstolar när kejsarens följe kom in i rummet. Männen som inte varit där förut trodde att alla andra kunde se tyget. Därför sa de:

- Titta, vilket mönster och vilka färger! Är det inte fenomenalt?

"Kära nån", tänkte kejsaren. "Vad är detta? Jag ser ju inget tyg! Jag får ine låta någon tro att jag är dum eller olämplig som kejsare".

Så han sa:

- Det är otroligt! Jag måste få en hel dräkt uppsydd av detta tyg att bära i paraden.

Och alla hans ministrar och hovmän applåderade förtjust, trots att ingen av dem kunde se något tyg.

Bara några dagar senare skulle den kejserliga paraden gå genom hela staden, och de båda svindlarna satt uppe sent på natten och låtsades nåla och sy.

- Titta! utropade de till slut. Kejsarens nya kläder är färdiga.

Hovmännen samlades för att följa kejsaren till det rum där bedragarna väntade på att få klä honom i hans nya dräkt. När kejsaren kom in i rummet, höjde på armarna som om de höll upp ett klädesplagg och sa:

- Här är er mantel, Ers Majestät, och: Här är era byxor. Det här är skjortan, och detta är de mjuka underkläderna. Hela dräkten är så lätt och mjuk att det inte kommer att kännas som om ni har något på er alls!

Ingen enda av alla hovmännen och ministrarna såg någon dräkt, men alla tyckte de att den var mycket vacker.

- Om Ers Majestät skulle vilja ta av sig sina kläder, ska vi klä er i er nya dräkt.

Kejsaren klädde av sig och stod helt naken framför spegeln medan de två skurkarna låtsades klä på honom hans dräkt.

- Ers Majestät ser verkligen strålande ut, ropade en av hovmännen.

- Vilken passform! sa någon annan.

- Färgerna är verkligen exceptionella, sa en tredje. 

- Och mönstret är genialt, sa en fjärde.

Och kejsaren vände och vred på sig framför spegeln och beundrade sina nya kläder.

Ute på gatan kunde människorna bara prata om kungens nya, fantastiska dräkt. Alla invånarna i hela staden ställde sig längs gatorna och undrade vem som skulle visa sig vara dum. Under tiden strök kejsaren med handen över sin låtsasmantel, och hans hovmän hade fullt upp med att arrangera det långa låtsassläpet på golvet bakom honom. Därefter låtsades sex av dem plocka upp släpet och gick stolt bakom kejsaren. En krona placerades på hans huvud, och paraden började.

Alla människor drog efter andan när de såg kejsaren och sa:

- Dräkten är magnifik!

Ingen såg förstås en enda tygbit på kejsarens kropp, men de ville inte verka dumma eller olämpliga inför kejsaren och sina vänner. Ingen var beredd att mista sitt arbete eller ställning i staden, vare sig de var ministrar eller gatsopare. Därför vågade ingen säga vad de egentligen såg, utan alla höll god min.

Men i folkvimlet fanns också en liten pojke, som inte hade hört något om kejsarens nya, fina dräkt, och när paraden kom inom synhåll för honom, skrek han:

- Titta på kejsaren! Han har inga kläder på sig!

Och då var det någon mer som sa:

- Kejsaren har inga kläder på sig!

Och sedan någon mer och någon mer tills alla i hela staden skrattade, och de förstod att de blivit lurade.

Alla skrattade, utom kejsaren oc hans män. Den stackaren återvände till sitt slott så värdigt han bara kunde. Men vad hände med de två bedragarna? Ja, så fort kejsaren lämnade sitt palats, skyndade sig hem, hämtade sin skatt och flydde till ett annat land där de levde i lyx och överflöd i alla sina dagar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1. Bockarna Bruse 2. De tre små grisarna  3. Rödluvan 4. Snövit 5. Hans och Greta 6. Askungen 7. Den fula ankungen 8. Törnrosa 9. Dummerjöns 10. Prinsessan på ärten 11. Kejsarens nya kläder 12. Pojken som åt ikapp med jätten ...

this is not copyrighted © by Daisy Meadows   På jakt efter svartalfen   Rebecka tyckte synd om älvan. - Var inte orolig, sa hon. Kristin och jag ska hjälpa dig att få tillbaka väskan. - Åh, menar du verkligen det? utbrast Miranda lyckli...

This is not copyrighted © by Daisy Meadows   Den rasslande tamburinen   Flickorna avbröt uppvisninge och rusade bort till läraren, samtidigt som flera föräldrar skyndade fram för att försöka hjälpa till att lösa problemet. Men ingen verkade...

Hallå. Nu tänkte jag svara på en fråga som jag fått på FaceBook.   Har du en blogg? Ja, det har jag. Den som jag liksom bloggar på nu.. http://klassiskasagor.bloggplatsen.se   ...

this is not copyrighted av Daisy Meadows   Musiktrubbel   - Åh, vad bra du dansar! sa Rebecka och klappade i händerna. Hon log mot sin vän Krisitn, som just hade visat upp balettstegen som ingick i den dansuppvisning hon skull vara med i ...