Det var en gång en fattig änka, som hade en son vid namn Jack. Han var väldigt lat och brukade aldrig hjälpa till. Därför blev familjen bara fattigare och fattigare. 

En vacker sommardog beslöt Jacks mor sig för att skicka honom till marknaden för att sälja deras ko. Denna ko var det enda de hade kvar, och hon gav inte längre någon mjölk. Jack hade inte hunnit särskilt långt när han mötte en man.

- Vart är du på väg med den där kon, min pojke? sa han.

- Jag ska till marknaden och sälja henne, svarade Jack.

- Då är det din lyckodag idag, sa mannen, för jag köper henne gärna av dig för de här fem magiska bönorna. Om du planterar dem ikväll, kommer de att växa högt upp i himlen innan det blir morgon.

Jack tyckte att det var en bra byteshandel, för då kunde han gå hem igen och ligga och lata sig i solen resten av dagen.

- Titta, mamma! ropade han när han sprang in i huset. Jag har sålt vår gamla ko för de här magiska bönorna!

- Du är inte bara lat. Du är dum också! ropade modern, tog bönorna ur hans hand och kastade ut dem henom fönstret. 

Sedan skickade hon pojken i säng utan kvällsmat.

Jack sov länge nästa morgon, och när han vaknade visste han inte riktigt var han var. Hans rum var mörkt, och när han drog ifrån gardinerna såg han stora blad och blommor utanför fönstret. Jack klädde sig snabbt och sprang nerför trappan och ut i trädgården. Pojken kunde inte tro sina ögon. Precis utanför fönstret, där hans mamma hade slängt de magiska bönorna, växte en enorm bönstjälk rakt upp i himlen, så högt att toppen var högt uppe i molnen. Utan att tveka en sekund kastade sig Jack upp i stjälken och började klättra. Han klättrade högre än trädtopparna, högre än molnen tills han var uppe i den blå himlen och stod på en lång, vit väg. Nu hade Jack blivit ordentligt hungrig, så han letade efter ett ställe där han kunde tigga frukost. Som tur var kom han till ett stort slott, där en enorm kvinna stod vid dörren.

- Godmorgon, sa han artigt. Skulle ni vilja vara så vänlig att ge mig lite frukost?

- Det är nog bäst för dig om du springer iväg så fort du kan, sa kvinnan, om du inte vill bli uppäten till frukost själv! Min man är ett hemskt troll, som älskar små pojkar på rostat bröd till frukost.

Men Jack var alltför utsvulten för att vända tillbaka, så han tiggde om något att äta.

- Du kan väl gömma mig när din man kommer, föreslog Jack.

Trollets fru var snäll och lät Jack komma in och äta bröd och dricka mjölk. Just när han hade ätit upp, hördes det klamp, klamp, klamp. Det var trollet som var på väg hem. Den vänliga kvinnan gömde Jack i ugnen.

Trollet kom in i köket och skrek så att hela slottet skakade:

- Min stora näsa känslig är. 

  Jag luktar visst en pojke här.

  Han lever, men start är han död.

  Han ska bli lagad på rostat bröd!

- Struntprat! sa hans fru. Din näsa kan då inte skilja en pojke från en get. Sätt dig nu ner och ät din frukost.

Jack kikade ut från sitt gömställe och blev förskräckt när han såg hur stort, fult och hemskt trollet var. Bordet dignade under högar med mat, och trollet åt upp varenda smula. Sedan ropade han till sin fru:

- Ta hit mina guldsäckar! 

Hon dukade av bordet och ställde guldet framför honom. Så satt trollet där och räknade sina mynt tills hans ögonlock började falla ihop och hans huvud långsamt föll ner mot bordet. Till slut sov han så djupt och snarkade så högt, att människorna nere på jorden trodde att det var åska.

När Jack än en gång kikade fram ur ugnen, visste han att detta var hans stora chans. Han smög sig förbi det stora, sovande trollet, sträckte sig efter en av guldsäckarna och tog den över axeln. Så sprang han ner från slottet allt vad han orkade och följde den långa, vita vägen ända tillbaka till bönstjälken. Jack klättrade nerför stjälken med säcken på ryggen ända tills han kom ner till jorden och deras egen trädgård. 

- Mamma, titta vad jag har med mig från landet ovanför bönstjälken! ropade Jack när han tömde den stora säcken med guldmynt på köksbordet. 

Änkan var så lycklig att återse sin käre son, och nu hade de ju nog med pengar för att köpa allt de någonsin kunde behöva.

En dag när Jack tog en titt i guldsäcken, såg han att det inte var så många mynt kvar. Då beslöt han sig för att klättra uppför bönstjälken igen. Han förklädde sig, så att kvinnan inte skulle känna igen honom och än en gång släppa in honom och ge honom mat.

Trollet återvände till slottet på kvällen, men då gömde sig Jack i en stor kopparkittel. Då befallde trollet sin fru att hämta den gyllene hönan. Frun hämtade henne och satte ner henne på bordet.

- Lägg ägg! röt trollet, och hönan lade ett ägg av renaste guld. Lägg ett till! skrek han, och hönan lade ett ännu större guldägg. 

När Jack såg guldäggen föll ögonen nästan ur huvudet på honom.

Snart somnade trollet igen, precis som förra gången, och när Jack var säker på att kusten var klar, kom han fram och tog trollets dyrbara höna. Men hönan  började kackla när Jack var vid dörren och trollet vaknade.

Det tog några sekunder innan han insåg att hönan var borta. När trollet tittade ut genom fönstret, såg han Jak med den gyllene hönan under armen, springande för livet på den långa, vita vägen. Trollet började springa efter Jack med jättelika kliv. Människorna nere på jorden trodde att det var en jordbävning. Trots att Jack sprang fortare än han någonsin gjort förut i hela sitt liv, var trollet nästan ikapp honom när han kom fram till bönstjälken. Precis när trollet sträckte ut handen för att grabba tag i Jack och återta sin höna, försvann Jack ner på bönstjälken. Trollet stannade upp en sekund och undrade om denna veka planta skulle hålla för hans tyngd. Sedan började han långsamt att klättra efter. Den långa bönstjälken började svaja. Jack insåg att trollet också var på väg ner och försökte öka farten. När Jack nådde trädgården, ropade han till sin mor:

- Fort! Ge mig en yxa!

Jack tog yxan, gav hönan till sin mor och började hugga av den kraftiga, gröna stjälken. Det knakade till och svajade och föll slutligen till marken med ett stort brak!

Trollet låg död under bladen. Och Jack och hans mor levde lyckliga i alla sina dagar med hönan som lade gyllene ägg.

Det var en vacker sommardag på landet. Solen sken och värmde ett gammalt hus, som var omgivet av djupa kanaler. Från muren som gick runt huset fram till kanalens kant växte stora, gröna blad, som var så hög att barnen kunde gömma sig under dem, och det var där som en anka hade byggt sitt bo och lagt sina ägg.

Hon började bli väldigt trött på att ligga och ruva, när hon äntligen hörde ett knak. Ett litet huvud stack ut och sedan ett till och ett till. De vaggade ut ur lövverket och kikade sig omkring.

- Världen är stor! se de till sin mamma.

Hon räknade sina ungar och tittade efter i boet. Där låg ett ägg kvar, det största av dem alla. Det hade inte kläckts ännu. Ankmamman ruvade ägget tills det äntligen kläcktes, och ut snubblade den största och fulaste ankunge hon någonsin hade sett.

- Det var mig en stor och stark krabat, sa hon. Inte alls som de andra småttingarna.

Nästa dag strålade solen igen när ankmamman och hennes ungar gick ner till kanalen för att prova på att simma. Plask! Mamman hoppade genast i vattnet, och alla de små dunbollarna följde efter. En efter en hoppade de i och simmade som om de aldrig hade gjort annat. Till och med den stora grå ungen simmade omkring som de andra.

- Kvack, kvack! sa ankmamman. Följ med mig nu, så ska jag visa er den stora världen. Men håll er nära mig så att ingen trampar på er, och se upp för katten.

Först kom de till gårdsplanen där alla de tama ankorna höll till.

- Ni måste buga er för den gamla ankan där borta, sa ankmamman till sina ungar. Hon är en långväga gäst, som kommer ändå ifrån Spanien.

Alla ankorna på gårdsplanen stirrade på den nya kullen och började prata med varandra.

- Titta, så ful den där är! sa de och flera av ankorna flög bort och hackade på den grå ungen.

- Låt honom vara, sa hans mamma. Han har inte gjort något ont.

- Det var fina ungar du har, sa den gamla ankan. Alla är väldigt söta, utom en.

- Nej, han kanske inte är så vacker, sa hans mamma, men han är snäll och han simmar lika bra som de andra, ja, faktiskt lite bättre.

Hon strök den fula ankungen över halsen och rättade till hans rufsiga fjädrar. Men det var ingen bra dag för den stackars fula ankungen. Han blev biten och retad av både ankor, hönor och kalkoner.

Och det blev bara värre och värre. Flickan som matade fåglarna sparkade honom, och till och med hans egna syskon var stygga mot honom. Så han bestämde sig för att rymma. Han rusade genom häcken och skrämde några små sparvar. "Det är för att jag är så ful", tänkte han och sprang vidare. 

Han kom till en hed där det levde vilda änder.

- Du var mig en riktig fuling, sa de vilda änderna till sin nya vän, men det gör inget för vår del, bara du inte plötsligt får för dig att gifta dig med någon i vår familj.

Stackars liten! Han hade inte ens tänkt tanken att gifta sig. Han ville bara leva i lugn och ro bland vassen och simmar runt i vattnet. I två hela dagar hade han det bra där, men på den tredje dagen vaknade han av ljudet av gevär och skällande hundar. Han såg änder och gäss falla döda ner från skyn.

Ungen höll sig alldeles stilla medan hundar plaskade runt i vattnet omkring honom och trampade ner vassen både åt höger och vänster. Under ett läskigt ögonblick stod han nos mot nos med en jakthund, men den rusade snabbt iväg igen.

- Jaha, sa han för sig själv, jag är visst så ful att inte ens en jakthund vill fånga mig.

Det blev inte tyst igen förrän sent på eftermiddagen. Sedan väntade den fula ankungen ytterligare en timme innan han flydde från hemmet i vassen. När mörkret föll hade han just kommit fram till en liten stuga med en dörr som var trasig. Hålet var precis lagom stort för honom att smyga igenom. I stugan bodde en gammal kvinna med en katt, som låg i hennes knä och spann förnöjd, och en höna som värpte goda ägg. De sov alla djupt och märkte inte att de hade fått besök förrän nästa morgon. Katten jamade, och hönan kacklade:

- Vad står på? frågade kvinnan och såg sig om i rummet.

Hon såg dåligt och trodde att ungen var en fet anka som hade gått vilse. 

- Är det en hona, får vi goda ankägg också, sa hon.

I tre hela veckor satt ankungen i ett hörn i stugan och var ledsen. En dag öppnade gumman dörren, och han kände det varma solskenet på sina fjädrar. Han fick sådan lust att simma att han bara måste berätta det för hönan.

- Vad är det med dig? sa hönan. Du gör ingenting på dagen, du bara sitter och drömmer. Du kan väl lägga ägg eller spinna och glömma dina konstiga fantasier?

- Jamen, du är härligt att simma, sa ungen. Vattnet sluter sig över huvudet, och man dyker ner till bottnen.

- Du är tokig, sa hönan och skakade på huvudet. Varför frågar du inte katten, som är det klokaste djuret jag vet, om han skulle vilja simma och dyka ner till bottnen av dammen. Eller fråga vår goda matmor. Ingen är mer klok än hon. Tror du verkligen att hon skulle vilja ta sig en simtur och dyka med vatten över huvudet?

- Du förstår ju inte, snyftade den fula ankungen.

- Pytt! Tror du att du är klokare än både katten och gumman för att inte tala om mig? Du borde verkligen vara tacksam för all den vänlighet du har bemötts med här. Har du inte ett varmt rum att bo i? Och har du inte glädjen av vårt sällskap, vår vishet och enorma erfarenhet? Du kanske inte gillar att göra sanningen, men det är det vänner är till för att berätta. Ta dig samman nu och lär dig spinna eller lägga ägg.

- Jag tror jag ska bege mig ut i den stora vida världen igen, sa ungen.

- Ja, iväg med dig då, sa hönan, och den fula ankungen flydde ut genom den öppna dörren.

Snart hittade han svala, sköna vattendrag som han hade längtat så efter. Först sam han på ytan, och sedan dök han ner till bottnen. Det var underbart. Men fortfarande var det inga andra djur som brydde sig om honom."Det är för att jag är så ful", sa han till sig själv.

Det blev höst, och bladen blev gula och bruna. Den stackars ungen började darra allteftersom det blev kallare och kallare. 

En kväll när solen höll på att gå ner, såg han en flock stora fåglar som flög uppe i skyn. Det var de vackraste varelser han någonsin sett. Deras fjädrar var vita och deras halsar var långa och smala. Det var svanar som flög söderut till varmare länder.

Det blev en kall vinter, och den stackars ungen var alldeles ensam. Han frös nästan fast i isen när en vänlig boende fick syn på honom och tog med honom hem. Där återfich han sina krafter, men barnen ville hela tiden leka med honom. Han var lite rädd för deras hårda nypor, och en dag flydde han ut i snön igen.

Det vore allt för hemskt allt som den fula ankungenfick stå ut med denna vinter, men det varade inte för evigt. En dag kände han hur solen började värma hans fjäderdräkt. Lärkorna sjöng. Det var vår! Den fula ankungen sträckte på sig och skakade sina vingar. De var mycket starkare än förut, oh han flög iväg längs kanalen och landade vid en trädgård full med blommande äppleträd. Det var vackert och doftade underbart. Då kom tre vackra svanar simmande i kanalen. Ankungen blev så förtjust när han fick syn på dem, att han flög ut över vattnet och simmade fram till dem. "De vill väl inte veta av mig för att jag är så ful", tänkte han och hängde med huvudet. Då såg han sin spegelbild i vattnet. Och han såg ingen ful, grå ankunge, utan en vacker, vit svan! De sotra svanarna samlades kring honom, strök honom över halsen med näbbarna och var mycket lyckliga. Han mindes hus han hade blivit hånad och retad och att alla hade sagt att han var den fulaste fågel av alla. Nu tänkte han för sig själv: "När jag var en ful ankunge kunde jag väl aldrig ana att jag skulle bli så här lycklig!"

På nyårsafton gick en flicka omkring på stadens gator barfota, hungrig och kall. I sin hand höll hon en bunt svavelstickor, som hon sålde, men ingen hade köpt något av henne på hela dagen. Ingen hade ens kastat ett mynt till henne.

Snöflingorna lade sig på hennes långa, ljusa hår. Det lyste hemtrevligt ur varje hus i staden, och doften av helstekt gås kändes i den kalla natten. Flickan sjönk ner i ett skyddat hörn mellan två hus, kurade ihop sig och försökte hålla värmen.

Den lilla flickan med svavelstickorna vågade inte gå hem. Hon var säker på att att hennes far skulle slå henne, eftersom hon inte hade tjänat ett öre på hela dagen. Dessutom var det nästan lika kallt i hennes hem som det var ute på gatan. Hennes händer var helt blåfrusna. Om hon kunde stryka eld på en svavelsticka, skulle hon bli lite varmare. Hon drog ut en sticka och strök den mot väggen. Lågan både lyste upp och värmde, precis som ett stearinljus, och hon höll händerna över den. Underbart!

För den stackars flickan kändes det som om hon satt framför en stor järnspis. Elden brann så skönt att hon sträckte ut sina fötter för att värma dem också. Men just då slocknade lågan, och flickan stod där åter i mörker och kyla. Då strök flickan eld på ännu en sticka, och ljuset lyste upp väggen och tycktes göra den genomskinlig så att flickan kunde se rakt in i det varma, sköna rummet på andra sidan. Hon såg ett bord vackert dukat med en snövit duk och det finaste porslin. I ena änden av bordet låg en rykande het helstekt gås, som var gyllenbrun och fylld med äpplen och sviskon. Den lilla flickan såg gåsen hoppa ner från bordet och vagga fram på golvet tills den stod alldeles framför henne. Sedan slocknade lågan igen, och allt flickan kunde se var den tjocka, kalla väggen framför henne.

Då tände flicken en tredje sticka. Ännu en gång sköt lågan upp från stickan, och flickan tyckte sig sitta framför en vacker julgran. Tusentals små ljus glittrade på grenarna, och små målade figurer tittade ner på henne där hon satt under det väldoftande trädet.

Men just när flickan sträckte sig efter figurerna, slocknade lågan. Alla julljusen fortsatte att brinna klart tills de såg ut som stjärnor på himlen. En av stjärnorna föll och fick efter sig en lång svans av strålande ljus.

- Nu har någon dött, sa den lilla flickan stilla.

Hennes mormor, som var den enda människa som någonsin varit snäll mot henne, men som nu var död, hade lärt henne att när en stjärna på himlen faller, flyger en själ upp till Gud.

Den lilla flickan tände ännu en sticka mot den hårda muren, och i det bländande ljuset såg hon sin kära mormor, mild och kärleksfull som hon alltid varit, men också strålande lycklig, som hon aldrig hade varit medan hon levde.

- Åh, min käraste mormor! ropade flickan. Ta mig med dig! Jag vet att du är borta så snart stickan har slocknat. Du kommer att försvinna ifrån mig precis som spisen, nyårsfesten och julgranen!

Och fort, fort tände flickan alla de stickor som ännu fanns kvar i bunten, De brann starkare och klarare än solen mitt på dagen. Den vänliga mormodern tog den stackars lilla flicka i sin famn och kramade henne hårt. Sedan flög de båda iväg, fulla av lycka.

De flög högre och högre, högt uppe över jorden, tills de nådde den plats där det varken finns kyla eller hunger, sorg eller smärta - de flög ända hem till Gud.

Men i gryningens kalla ljus fann man den lilla flickan med svavelstickorna liggande på den hårda, iskalla marken. Hon hade krupit ihop i en snödriva vid muren och frusit ihjäl när alla hennes stickor hade slocknat. Bredvid flickan låg de utbrända svavelstickorna.

- Hon har försökt värma sig, den lilla stackaren, sa någon förbipasserande som såg henne ligga där.

Men ingen visste vilka vackra syner flickan hade sett eller hur underbart hon och hennes snälla mormor firade nyår i himmelen!

För mycket länge sedan levde en kung och en drottning, som var ledsna över att de inte hade några barn. En dag satt drottningen vid dammen i slottets trädgård och tänkte på vad önskade sig. Då hoppade en groda upp på ett näckrosblad framför henne och sa:

- Din önskan kommer att gå i uppfyllelse. Innan ett år har gått, har du fått en liten dotter.

Och det blev så som grodan hade sagt. En fin liten flicka föddes, och kungen var så lycklig att han ordnade en stor fest. Alla kungaparets släktingar och vänner samt kungar och drottningar från andra länder bjöds in, tillsammans med tolv feer, som skulle ge prinsessan särskilda gåvor. Nu hände det sig att det fanns tretton feer i den här delen av kungariket, men alla vet ju att tretton är ett olyckstal. Så en av feerna blev inte inbjuden, och hon blev mycket besviken och arg. Den stora dagen för festen kom, och alla gästerna samlades i den stora bankettsalen på det kungliga slottet. Var och en av gästerna hade med sig en gåva till flickan, och feerna ställde upp sig för att dela ut sina speciella gåvor till prinsessan.

- Jag ger henne vishet, sa den första fen.

- Jag her henne skönhet, sa nästa.

De andra gav henne god hälsa, rikedom och så vidare tills prinsessan hade fått allt en far och mor kan önska sin dotter. När elva feer hade gett sina gåvor och den tolfte steg fram, öppnades dörren och in kom den trettonde fen på ett fruktansvärt humör och skulle hämnas.

- När prinsessan är sexton år ska hon sticka sig på en slända och dö! skrek fen högt.

Sedan vände hon ryggen åt alla och gick ut ur salen lika hastigt som hon hade kommit.

Alla var helt förskräckta, men den tolfte fen hade kvar sin gåva. Hon steg fram och sa att hon inte kunde ta bort den onda fens förbannelse, men att hon kunde mildra den.

- Prinsessan kommer inte att dö, utan att sova i etthundra år, sa hon.

Men kungen och drottningen hoppades ändå kunna rädda sin dotter från detta hemska öde och beordrade att alla sländor i landet skulle förstöras.

Den lilla prinsessan växte, och alla älskade henne.

Åren gick, och en vacker dag fyllde prinsessan sexton år. Eftersom hon var alldeles ensam i slottet passade hon på att ströva omkring på ställen där hon aldrig varit förut, och plötsligt befann hon sig i ett gammalt torn. Hon smög försiktigt uppför den vindlande trappan tills hon kom till en dörr, som var låst med en rostig nyckel. Prinsessan vred om nyckeln, dörren öppnades och därinne satt en gumma vid en spinrock.

- Godmorgon, frun, sa prinsessan. Vad gör ni här?

- Jag spinner, svarade den gamla damen. Kom hit, du vill väl prova?

Men prinsessan hann inte mer än att ta sländan i sin hand, så hade hon stuckit sig på fingret och föll i en djup sömn. Alla på hela föll i dvala: kungen och drottningen som just hade återvänt hem, deras hovfolk och tjänare. Hästarna i stallet, duvorna på taket och till och med elden i spisen; allt verkade dö i exakt samma ögonblick.

En tjock törnroshäck växte upp runt slottet, tills inte ens flaggan på det högsta tornet syntes. Historien om den sköna prinsessan och alla som sov i det inbäddade slottet, spreds över hela landet.

Många prinsar kom och försökte hugga sig igenom törnerna för att nå prinsessan, men ingen klarade det. Häcken var för tjock och taggarna för vassa.

När många år hade gått, fick en prins från ett annat land höra talas om slottet med den sovande prinsessan. Han blev inte avskräckt av att alla som försökt hade misslyckats.

Det hade precis hunnit gå etthundra år sedan den stora sömnen föll över slottet. När den unge prinsen närmade sig den tjocka törnroshäcken, förvandlades taggarna till blommor och häcken delade sig för att släppa fram honom.

På gårdsplanen låg hästar, hundar och tjänare och sov djupt. Prinsen klev över allt hovfolket som låg inne i slottet, och han såg också kungen och drottningen sovandes på sin tron.

Prinsen letade i alla rum på slottet. Allra sist kom han till det höga tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren där prinsessan låg. Hon var så vacker att prinsen inte kunde låta bli att böja sig fram över henna och ge henne en kyss. Och just då ryckte det i hennes ögonloch, hon tittade upp på honom och log. Sedan vaknade kungen och drottningen, hovet, tjänarna, hästarna, hundarna och flugorna på väggen. Elden i den öppna spisen flammade upp och började brinna som förr. Hela slottet var vid liv igen. Man pratade, ropade, sjöng och skrattade som om ingenting hade hänt. Att det hade gptt etthundra år spelade ingen roll för alla som hade sovit inne i slottet. 

Snart firade man ett stort bröllop för Törnrosa och den unge prinsen. De var lyckliga tillsammans så länge de levde.

En gång för länge sedan fanns det en köpman som hade tre vackra döttrar. De äldsta systrarna brydde sig mest om fina kläder och juveler, men den yngsta, Skönheten, hade ett ödmjukt och kärleksfullt hjärta. Hennes far älskade henne extra mycket. 

En dag skulle köpmannen ge sig iväg på en lång resa och frågade döttrarna vad de ville att han skulle ta med sig hem.

- Jag skulle vilja ha ett diamanthalsband, sa den äldsta.

- Och jag ett pärlhalsband! utbrast den näst äldsta.

- Jag vill att du kommer hem så snart som möjligt, sa Skönheten, och om du kan hitta en vit ros så blir jag glad.

De äldre systrarna retade Skönheten för att hon bad fadern om en ros.

- Du har ju massor av rosor i din trädgård, sa de.

- Men jag har ingen vit ros, svara Skönheten medan hon i sitt stilla sinne undrade varför de önskade sig smycken.

Köpmannen glömde inte sina döttrars önskningar på resan. Han köpte ett diamanthalsband och ett pärlhalsband innan han begav sig hemåt. Men eftersom det var vinter kunde han inte hitta någon vit ros till Skönheten.

Inte långt ifrån hemstaden blåste det upp till snöstorm, och köpmannen valde fel väg i en korsning och red vilse. Precis när han skulle till att vända om, fick han syn på ljus längre fram. Han tog sikte på dem och stod strax framför porten till ett stort slott.

Han hoppades att någon skulle komma och erbjuda honom en säng för natten, för han var trött och frusen. När han skulle knacka på porten, märkte han att den var öppen. Det syntes inte till några tjänare, så han gick in. I en stor sal, fann han en härlig måltid framdukad. Ingen verkade bry sig om maten, men själv var han mycket hunrig, så han satte sig och började äta.

I ena hörnet av salen fanns en öppen dörr, och när han kikade in såg han en säng som var färdigbäddad. Köpmannen var mycket trött, så han lade sig och sov gott. På morgonen hade något lagt fram torra, rena kläder åt honom, och i stora salen väntade frukost. Han hade velat tacka sin gästvänliga värd, men fortfarande syntes ingen människa till.

När köpmannen gick genom trädgården på väg till stallet för att hämta sin häst, såg han en vacker rosenbuske översållad med vita rosor. Köpmannen mindes givetvis sin yngsta dotters önskan, sträckte ut handen och plockade en enda liten vit ros. Plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål bakom buskarna och ett hemskt odjur störtade fram.

- Vem är det som stjäler min vita ros? röt han.

Den stackars köpmannen darrade och var så rädd att han knappt kunde tala.

- Det var inte meningen att stjäla! stammade han. Min dotter bad mig att ta med en vit ros till henne, och detta är den enda jag har sett på min resa.

- Detta är min käraste rosenbuske, och alla som rör vid den måste dö! sa Odjuret. Emellertid kan jag tänka mig att att låta dig gå om du lovar att föra till mig det första som möter dig när du kommer hem.

Köpmannen gick givetvis med på detta, och under ridturen hem hoppades han att det skulle vara katten som kom ut och mötte honom och inte hans kära hund. Men när han närmade sig huset, var det hans yngsta dotter Skönheten som kom springande emot honom. Han blev så blek att Skönheten trodde att fadern var sjuk när hon såg på honom.

Han gav henne den vita rosen och tog hennes hand. Sedan berättae han allt som hade hänt och löftet han hade givit till Odjuret.

- Jag lämnar aldrig dig ifrån mig, min flicka, sa han.

Men dottern svarade:

- Du måste hålla ditt löfte, far. Odjuret kommer kanske att vara snäll mot mig.

De red tysta hela vägen till slottet. Porten var öppen, och en underbar måltid för två var framduka i den stora salen. De satte sig till bords, men ingen av dem kunde få ner en bit. Klockan nio hördes ett rytande och det stora Odjuret kom in. Han sa vänligt till köpmannen:

- Du får sova här i natt, men imorgon måste du ge dig av utan Skönheten. Oroa dig inte för henne. Hon kommer att få allt hon önskar här.

Far och dotter skildes åt, men Skönheten vande sig snart vid livet i slottet. Hon hade ett fint rum med rosor utanför fönstret och på ett bord stod en fantastisk spegel. Med gyllene bokstäver stod det skrivet runt spegeln: "Vad du önskar ser du här. Snart du får din önskan här".

- Jag kan önska mig hem när jag vill, sa Skönheten för dig själv. 

Ofta tittae hon i spegeln för att se vad som hände alla därhemma. Hela dagarna roade hon sig själv, och på kvällen åt hon middag tillsammans med Odjuret. Efter måltiden brukade Skönheten sjunga för honom. En kväll frågade han henne:

- Är jag väldigt ful?

Han lät så lesen, att Skönheten tyckte det var svårt att svara.

- Du har ett hjärta av guld, svarade hon till slut. Det är inte utseendet som är det allra viktigaste.

En tår rann nerför Odjuret kind, och Skönheten tyckte väldigt synd om honom.

- Jag tycker mycket om dig, försäkrade hon.

- Vill du gifta dig med mig, min käraste? frågade han.

- Nej, jag kan inte gifta mig med ett odjur! snyftade hon.

Bedrövad gick Skönheten till sitt rum. Hon tittade i den magiska spegeln för att se sin familj. Där såg Skönheten sin älskade far ligga till sängs, mycket sjuk.

Nästa dag kunde Skönheten inte göra något på hela dagen. Hon bara väntade tills hon träffade Odjuret och kunde fråga honom om hon fick besöka sin far.

- Om du lämnar mig nu kommer du aldrig tillbaka, sa Odjuret sorgset.

- Jag lovar att jag återvänder efter en vecka, käre vän. Låt mig få åka, snälla, bad Skönheten.

- Låg gå, sa han, men ta den här ringen, och när du vill komma tillbaka sätter du den på dig när du lägger dig och på morgonen är du åter på slottet.

På kvällen tittade hon i den magiska spegeln och önskade sig hem. Skönheten somnade med ringen i ett fast grepp i handen och vaknade i sin fars hus. Han blev så glad över att se henne igen att han grät. Fadern kryade strax på sig. När en vecka hade gått var han frisk, men Skönheten kunde inte lämna honom. Så hon bröt sitt löfte till Odjuret och stannade en vecka till.

En natt hade hon en konstig dröm. Hon drömde att hon var i Odjuret trädgård. När hon kom till den vita rosenbusken, fann hon Odjuret på marken, och det såg ut som om han höll på att dö. Hon sprang fram till honom, och han ropade:

- Skönheten, du har krossat mitt hjärta, och jag dör utan dig!

Skönheten vaknade och längtade så efter sitt kära Odjur att hon sträckte sig efter den magiska ringen och satte den på sitt ena finger. När hon vaknade igen, var hon på sitt rum på slottet, precis som Odjuret hade sagt. Hon mindes sin dröm och sprang ut i trädgården för att leta efter honom. Vid den vita rosenbusken fann hon Odjuret liggande helt stilla. Skönheten trodde att han var död.

- Käraste Odjuret! ropade hon och kastade sig om hans hals. Snälla, dö inte, för jag har kommit tillbaka för att ta hand om dig och gifta mig med dig, för jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Hon grät med ansiktet i händerna, men när hon reste sig kunde hon inte se Odjuret. Genom tårarna såg hon bara en prins vid sin sida. 

- Vem är du? Och vad har du gjort med Odjuret? frågade Skönheten skarpt.

- Känner du inte igen mig, kära Skönheten? sa prinsen. Jag är Odjuret som du älskade och som du gav liv och lycka. En ond häxa förtrollade mig så att jag blev ett odjur. Det enda som kunde rädda mig var en kvinnas kärlek.

- Om du verkligen är mitt odjur, så vill jag gifta mig med dig, sa Skönheten.

Så gick de till den magiska spegeln och tittade in i den. Prinsen såg Skönheten som sin brud med en bukett vita rosor. Deras önskningar gick i uppfyllelse, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Det var en gång tre små grisar, som en fin sommardag bestämde sig för att lämna gården och gå ut i den stora, vida världen. När de gick där på stigen, talade de om vad de skulle göra.

- Vi kommer att behöva var sin tomt där vi kan bygga ett hus att bo i, sa den lilla grisen till sina bröder.

De träffade en man med en kärra full med halm. Den första lilla grisen frågade om han fick lite halm att bygga ett hus av. Mannen gav grisen lite halm. Och den lilla grisen vinkade farväl till de andra två, byggde sig ett hus och var mycket nöjd med sig själv. Men så kom en varg förbi, och när han såg huset av halm stannade han och tittade in genom fönstret. Därinne såg han en gris. Så han gick till dörren, knackade på och sa med sin vänaste röst:

- Lilla gris, lilla gris, får jag komma in?

Och den lilla grisen svarade:

- Nej, stora varg, hellre äter jag upp kepsen min!

- Då ska jag stånka och pusta tills huset blåst ikull! ropade vargen.

Och han stånkade och pustade tills huset av halm blåst ikull, och han slukade den första lilla grisen.

Under tiden hade de andra grisarna fortsatt gå, tills de mötte en man med en kärra full med träpinnar. En av de små grisarna sa till mannen:

- Skulle du vilja ge mig några pinnar att bygga ett hus av?

Mannen gav honom gärna några pinnar, den andra grisen vinkade farväl till sin bror, byggde sitt hus och var mycket nöjd med sig själv.

Snart kom vargen förbi, och när han såg huset byggt av pinnar, stannade han och tittade in genom fönstret. Därinne såg han den andra lilla grisen. Han knackade på dörren och sa med sin vänaste röst:

- Lilla gris, lilla gris, får jag komma in?

Och den andra grisen sa då:

- Nej, stora varg, hellre äter jag upp tavlan min!

- Då ska jag stånka och pusta tills huset blåst ikull! ropade vargen.

Och han stånkade och pustade tills huset av pinnar blåst ikull, och han slukade den andra lilla grisen.

Den tredje grisen var smartare än de andra två. Han mötte en man med en kärra med tegelstenar och tänkte: "Det är precis vad jag behöver". Så han bad mannen ge honom stenar till ett hus, och den generöse mannen lämnade ett lass med fina tegelstenar. Så byggde den tredje grisen sig ett rejält hus med kök och en stor öppen spis.

Sedan kom vargen och knackade på och sa:

- Lilla gris, lilla gris, får jag komma in?

Och den lilla grisen svarade:

- Nej, stora varg, hellre äter jag upp skorstenen min!

- Då ska jag stånka och pusta tills huset blåst ikull! ropade vargen.

Och han stånkade och pustade och pustade och stånkade, men hur mycket han än försökte, kunde han inte få ikull huset. Den lilla grisen skrattade åt vargen genom fönstret. Vargen tänkte: "Om jag ska få äta upp den här smarta grisen, måste jag ha en listig plan". Därför ropade han:

- Lilla gris, lilla gris, jag vet var det finns ett helt fält fullt med fina rovor.

- Var då någonstans? frågade den lilla grisen.

- Bakom bonden Jakobssons hus, svarade vargen. Om du är klar klockan sex imorgon bitti kan jag komma förbi här, så kan vi ha sällskap dit.

- Javisst, jag ska vara klar, sa den lilla grisen.

Men den lilla grisen gick upp klockan fem, sprang till bondens fält, fyllde en säck med rovor och var tillbaka i sitt trygga hus när vargen kom för att hämta upp honom klockan sex.

- Är du färdig att gå, lilla gris? ropade vargen.

- Haha! skrattade grisen. Jag tyckte att du sa att vi skulle gå klockan fem. Jag har redan varit vid fältet och plockat rovor, och nu håller jag på att laga en härlig gryta.

Vargen blev mycket arg, men med sin vänaste röst sa han:

- Lilla gris, det finns fina äpplen på Ekegården. Om du är klar klockan fem imorgon bitti kan jag komma förbi här, så kan vi ha sällskap dit.

- Javisst, sa den lilla grisen. Vi ses imorgon.

Men den lilla grisen gick upp klockan fyra och promenerade ensam till Ekegården. Han klättrade upp i ett träd och fyllde sin säck. När han var på väg ner, såg han vargen komma. Vargen ropade:

- Men lilla gris, du väntade ju inte på mig. Är det goda äpplen?

- Ja, de är delikata. Här får du ett, sa grisen och kastade ett äpple så långt han kunde. 

När vargen sprang efter det, hoppade grisen ner från trädet och sprang hem så fort han kunde. Vargen var som besatt av att äta upp grisen, så nästa dag knackade han på igen.

- Det är en marknad i staden i eftermiddag. Ska du gå dit?

- Oh ja! sa den lilla grisen glatt. Jag älskar marknader. När ska vi gå, tycker du?

- Klockan tre, svarade vargen.

Som vanligt gick grisen en timme tidigare och kom ensam till marknaden. Han köpte sig en stor tunna. På hemvägen såg han vargen komma mot honom längs vägen. Snabbt hoppade han ner i tunnan och satte den i rullning nerför backen rakt mot vargen. Vargen blev så rädd att han vände och sprang raka vägen hem igen. Senare samma kväll gick vargen till den lilla grisens hus. Han stod vid dörren och berättade hur rädd han hade blivit när tunnan hade rullat mot honom i hög fart. Den lilla grisen skrattade och sa:

- Det var jag som låg inuti tunnan!

Detta gjorde vargen helt rasande. Han röt:

- Jag ska äta upp dig! Nu klättrar jag ner genom skorstenen och tar dig!

Medan vargen klättrade upp på taket, tände grisen en rejäl brasa i den öppna spisen och kokade en gryta med vatten. Vargen hamnade rakt i det kokheta vattnet, och den lilla grisen åt kokt varg till middag. Oh den tredje lilla grisen levde lycklig i sitt fina stenhus i många, många år.

För länge sedan levde det en kung som hade flera vackra döttrar. Den yngsta av dem var så vacker att till och med solen fötrollades av henne när hon kum ut för att leka. Ofta var hon ute i slottets trädgård alldeles ensam. En eftermiddag dansade hon omkring i gräset och bollade med sin favoritboll, som var förgylld. Hon kastade den högt upp i luften och fångade den, om och om igen.

Bollen glimmade i solskenet, och prinsessan missade den när hon för ett ögonblick bländades av den starka reflexen. Hon skrattade högt och sprang efter bollen nerför en backe. Sedan kastade hon den förgyllda bollen högt upp i luften och såg med skräck på när den föll ner i en brunn, som var så djup att det tycktes ta en evighet innan hon hörde bollen landa i vattnet med ett högt plask. 

Prinsessan satte sig ned vid brunnen och grät. Hon grät högre och högre tills hon hörde en röst som sa:

- Varför gråter du, kungens dotter? Dina tårar skulle kunna smälta hjärtat till och med hos en sten.

Hon vände sig om och tittade mot den plats varifrån rösten kommit och såg en groda som stirrade på henne.

- Var det du som talade? Jag gråter över min förgyllda boll, som har fallit ner i brunnen, och jag vet inte om jag nånsin kan få den tillbaka.

- Gråt inte, sa grodan. Jag kan hämta den till dig. Men va får jag i gengäld i så fall?

- Vad skulle du vilja ha, min kära groda? Du kan få mina juveler, mina pärlor eller min gyllene krona.

- Jag behöver inte ha några sådana saker, svarade grodan. Men om du älskar mig och låter mig leka med mig, sitta vid ditt bord, äta från din tallrik, dricka ur ditt glas och sova i din säng, då ska jag gladligen klättra ner och hämta din förgyllda boll.

- Ja, jag lovar att du ska få allt det där om du bara hämtar min boll, skrek hon och tänkte att hon nog aldrig skulle behöva hålla sitt löfte till grodan.

Grodan hoppade samtidigt ner i brunnen, tog bollen i sin mun och klättrade upp igen. Prinsessan tackade honom, tog bollen och sprang tillbaka till slottet så fort hon kunde.

- Stopp! Vänta på mig! Jag hinner inte med! kväkte grodan så högt han kunde, men hon hörde honom inte.

Prinsessan glömde snart grodan och löftet hon hade gett honom, och grodan hoppade ledsen tillbaka ner i sjön.

Senare samma dag satt kungens yngsta dotter vi matbordet med sin far och syna systrar när hon hörde någon knacka på dörren. Hon gick och öppnade, och där stod grodan. Prinsessan blev alldeles blek och smällde igen dörren. När hon återvänt till bordet, frågade hennes far om det var en jätte som knackat på eftersom hon såg helt förskrämd ut.

- Nej, käre far, det var ingen jätte, utan en ful groda.

- Och vad vill den här grodan? frågade kungen.

Och så berättade prinsessan om hur om hade blivit av med sin förgyllda boll i brunnen och löftet hon hade gett till grodan. Då sa kungen:

- Ett löfte måste hållas. Gå tillbaka och släpp in honom.

Motvilligt återvände prinsessan till dörren, och grodan följde henne tillbaka till hennes plats.

- Lyft upp mig, sa han, och kungen befallde henne att lyda.

Hon satte den lilla groddan på sin stol. Genast hoppade han upp på bordet och sa:

- Flytta nu din tallrik närmare mig, så äter vi tillsammans.

Alla som satt rund bordet såg att hon inte ville, men hon gjore vad hon hade lovat. Grodan njöt av varje matbit, men kungens dotter mådde illa och kunde inte äta mer av den goda maten. När måltiden var över, lyfte hon ner grodan på golvet och han följde med henne ut i trädgården för att leka.

Den lilla grodan följde prinsessan överallt, och när hon trodde att hon kunde undkomma honom, rusade hon tillbaka till slottet det fortaste hon kunde. Hon mindes ju att hon också hade lovat att grodan skulle få sova i hennes säng. Därför rusade hon direkt upp till sitt sovrum och låste dörren. Precis när prinsessan hade hoppat ner i sängen hördes en försynt knackning.

- Vem där? ropade hon med darrande röst.

- Släpp in mig nu, sa grodan. Du lovade faktiskt att jag skulle få sova i din säng, och din pappa sa ju att ett löfte måste hållas.

Så prinsessan öppnade dörren, och grodan hoppade rakt upp i sängen. Den livrädda flickan kurade ihop sig så långt bort från grodan hon kunde komma, men hon sov inte på hela natten.

Nästa dag vet inte grodan från prinsessans sida. Han lekte med henne, satt i hennes knä i vagnen och åt från hennes tallrik. Prinsessan började tröttna på den fula grodan och var rädd att hon aldrig skulle bli av me honom.

- Kommer du aldrig att lämna mig i fred, din fula lilla groda? frågade hon honom med tårar i ögonen.

- Först måste du kyssa mig. Och om du sedan verkligen vill att jag ska lämna dig, så gör jag det.

Kyssa en groda? Hon skulle väl hellre dö. Men hon ville så gärna bli av med honom att hon tog ett djupt andetag, blundade och höll fram läpparna.

När hon öppnade ögonen igen hade grodan försvunnit och istället stod där en ståtlig prins. Han berättade att en häxa hade förtrollat honom och att bara en vacker prinsessa kunde lösa förtrollningen. Prinsessan blev genast kär i prinsen, och de sprang tillbaka till slottet för att hitta hennes pappa. Han samtyckte deras giftermål, och prinsen och prinsessan levde lyckliga i alla sina dagar.

DET TOG 40 MINUTER!!!!!!!!!

Det var en gång en rik adelsman som sörjde sin döda fru. Men han beslöt sig för att gifta om sig så att hans förtjusande dotter skulle få en mor igen. Tyvärr valde fadern en fåfäng och självisk kvinna med två döttrar som var likadana. Hon avslöjade inte sitt rätta jag förrän efter bröllopet. Tyvärr dog adelsmannen strax därefter. Husets nya härskarinna befallde styvdottern att arbeta i köket och bo med tjänarna, medan hon och hennes döttrar levde i lyx och överflöd.

När flickan var färdig med sitt arbete, brukade hon sitta vid spisen och hade alltid aska på sina kläder. Därför kallades hon för Askungen. Hennes kläder var slitna och smutsiga, men hon var ändå mycket sötare än sina pråliga styvsystrar.

En dag kom en inbjudan från slottet. Kungen ordnade en bal för prinsen. De båda styvsystrarna var överlyckliga. Hela tiden pratade de om vad de skulle ha på sig och beställde de vackraste klänningarna från landets bästa skräddare. Askungen ville gärna gå på balen och styvsystrarna retade henne och sa:

- Askungen, skulle inte du tycka att det vore roligt om du fick klä upp dig och åka i den fina vagnen till slottet och dansa med de unga, rika adelsmännen, ja, kanske också få träffa självaste prinsen?

Alla i hela riket visste att prinsen letade efter en lämplig flicka att gifta sig med, och Askungens själviska styvmor hoppades att han skulle välja någon av hennes två döttrar.

Snart var den stora dagen inne. Hela dagen hjälpte Askungen sina styvsystrar med deras hår, skor och klänningar, och när vagnen kom för att köra dem till slottet, hjälpte hon dem upp i vagnen. När vagnen hade åkt iväg, sjönk Askungen ner vid spisen, helt utmattad och förtvivlad. Hon började att snyfta och gråta. Då fick Askungen plötsligt se sin gudmor, den goda fen, som frågade:

- Varför gråter du, mitt kära barn?

- Jag önskar att jag också fick gå på den stora balen i slottet, snyftade Askungen.

- Om du gör som jag säger, så ska du få gå på balen ikväll. Spring först ut i trädgården och hämta en pumpa, sa fen till den förvånade Askungen.

Askungen tog den största pumpa hon kunde hitta till sin gudmor, som rörde vid den med sitt trollspö. Genast blev den till en vacker, gyllene vagn.

- Hämta nu råttfällan och öppna den försiktigt, sa fen.

Sex möss sprang ut, och när fen rörde vid dem med sitt trollspö, blev de förvandlade till vackra, gråa hästar. Sedan skulle Askungen hitta en råtta, som fen förvandlade till kusk. Sex små ödlor blev till stiliga lakejer.

- Duger detta ekipage till att köra den unga damen till balen? frågade fen Askungen.

- Oh ja, det är en fantastisk vagn och allting! svarade Askungen. Men...

- Aha! Du undrar vad du ska ha på dig, eller hur, kära vän? Låg mig se, vad skulle passa dig?

Så svängde fen sitt trollspö över Askungen, och på en sekund förvandlades hennes trasor till den mest fantastiska balklänning. Askungen hade också fått vackra juveler, och på fötterna bar hon ett par utsökta glasskor.

- Iväg med dig nu, sa fen. Men kom ihåg att lämna slottet innan klockan slår tolv, för då tar magin slut.

Askungen lovade och åkte iväg i den fina vagnen.

När Askungen klev in i balsalen blev det alldeles tyst. Musiken och dansen stannade av, för hon var den vackraste flickan i hela salen. Prinsen bjöd upp henne och tog hennes hand. De dansade tillsammans hela kvällen.

Vid middagen var prinsen så upptagen av att prata med Askungen att han inte åt en enda bit! Sedan fortsatte dansen.

Askungen var så lycklig. Hon hade dansat varje dag med den charmerande prinsen och var ändå inte trött. Sedan hörde hon klockan börja slå. "Hon måste vara elva. Det kan ju inte redan vara midnatt", tänkte hon och mindes fens varning. Men när hon vände sig om och såg på klockan, blev hon helt förskräckt och sprang iväg så fort hon kunde. Prinsen sprang efter, och klockan fortsatte att slå.

När Askungen sprang i full fart nerför den långa slottstrappan mot sin gyllene vagn, tappade hon en av sina fina glasskor. Precis i det ögonblick när prinsen böjde sig ner för att plocka upp den, slog klockan sitt sista slag. Då prinsen reste sig upp igen, såg han inte en skymt av varken den vackra flickan eller den gyllene vagnen och de grå hästarna.

Bakom en häck i slottets trädgård satt stackars Askungen i sina gamla trasiga kläder. Bredvid henne låg den stora pumpan helt mosad. Mössen, råttan och ödlorna kilade snabbt iväg. När hon var säker på att prinsen hade gått sin väg, smög sig Askungen fram ur buskarna och gick till fots hela vägen hem till huset, undrande vad prinsen skulle tänka om henne.

Musiken och dansen skulle egentligen ha fortsatt ända fram till morgonen, men prinsen blev plötsligt på dåligt humör. Han sa att balen var slut, och gästerna fick åka hem. Han visade glasskon för sin far och sa:

- Jag ska finna flickan som den här skon passar på, och hon ska bli min brud!

Askungens styvmor blev mycket hoppfull när prinsen kom till deras hus några dagar senare.

- Det är bara en sko, sa hon till sina döttrar. En av er måste väl kunna få in foten i den.

Men alla försök var förgäves. Det var en liten, nätt sko, och de båda styvsystrarna hade stora, klumpga fötter.

- Finns det några andra flickor i huset? frågade prinsen.

- Nej, ja, bara Askungen, sa styvmodern. Men hon arbetar i köket och fick inte följa med på balen.

- Hämta henne, befallde prinsen.

Och när Askungen provade skon, ropade alla:

- Den passar, den passar! 

Styvmodern och hennes döttrar var vita i ansiktet av ilska. 

Prinsen mötte Askungens blick och kände genast igen den vackra främling som han hade dansat med och bad henne gifta sig med honom. De levde lyckliga i många år i det stora slottet. Så småningom blev Askungen drottning. Hon var alltid vänlig mot sina tjänare och lät dem vara med på den årliga balen.