En gång för länge sedan fanns det en köpman som hade tre vackra döttrar. De äldsta systrarna brydde sig mest om fina kläder och juveler, men den yngsta, Skönheten, hade ett ödmjukt och kärleksfullt hjärta. Hennes far älskade henne extra mycket. 

En dag skulle köpmannen ge sig iväg på en lång resa och frågade döttrarna vad de ville att han skulle ta med sig hem.

- Jag skulle vilja ha ett diamanthalsband, sa den äldsta.

- Och jag ett pärlhalsband! utbrast den näst äldsta.

- Jag vill att du kommer hem så snart som möjligt, sa Skönheten, och om du kan hitta en vit ros så blir jag glad.

De äldre systrarna retade Skönheten för att hon bad fadern om en ros.

- Du har ju massor av rosor i din trädgård, sa de.

- Men jag har ingen vit ros, svara Skönheten medan hon i sitt stilla sinne undrade varför de önskade sig smycken.

Köpmannen glömde inte sina döttrars önskningar på resan. Han köpte ett diamanthalsband och ett pärlhalsband innan han begav sig hemåt. Men eftersom det var vinter kunde han inte hitta någon vit ros till Skönheten.

Inte långt ifrån hemstaden blåste det upp till snöstorm, och köpmannen valde fel väg i en korsning och red vilse. Precis när han skulle till att vända om, fick han syn på ljus längre fram. Han tog sikte på dem och stod strax framför porten till ett stort slott.

Han hoppades att någon skulle komma och erbjuda honom en säng för natten, för han var trött och frusen. När han skulle knacka på porten, märkte han att den var öppen. Det syntes inte till några tjänare, så han gick in. I en stor sal, fann han en härlig måltid framdukad. Ingen verkade bry sig om maten, men själv var han mycket hunrig, så han satte sig och började äta.

I ena hörnet av salen fanns en öppen dörr, och när han kikade in såg han en säng som var färdigbäddad. Köpmannen var mycket trött, så han lade sig och sov gott. På morgonen hade något lagt fram torra, rena kläder åt honom, och i stora salen väntade frukost. Han hade velat tacka sin gästvänliga värd, men fortfarande syntes ingen människa till.

När köpmannen gick genom trädgården på väg till stallet för att hämta sin häst, såg han en vacker rosenbuske översållad med vita rosor. Köpmannen mindes givetvis sin yngsta dotters önskan, sträckte ut handen och plockade en enda liten vit ros. Plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål bakom buskarna och ett hemskt odjur störtade fram.

- Vem är det som stjäler min vita ros? röt han.

Den stackars köpmannen darrade och var så rädd att han knappt kunde tala.

- Det var inte meningen att stjäla! stammade han. Min dotter bad mig att ta med en vit ros till henne, och detta är den enda jag har sett på min resa.

- Detta är min käraste rosenbuske, och alla som rör vid den måste dö! sa Odjuret. Emellertid kan jag tänka mig att att låta dig gå om du lovar att föra till mig det första som möter dig när du kommer hem.

Köpmannen gick givetvis med på detta, och under ridturen hem hoppades han att det skulle vara katten som kom ut och mötte honom och inte hans kära hund. Men när han närmade sig huset, var det hans yngsta dotter Skönheten som kom springande emot honom. Han blev så blek att Skönheten trodde att fadern var sjuk när hon såg på honom.

Han gav henne den vita rosen och tog hennes hand. Sedan berättae han allt som hade hänt och löftet han hade givit till Odjuret.

- Jag lämnar aldrig dig ifrån mig, min flicka, sa han.

Men dottern svarade:

- Du måste hålla ditt löfte, far. Odjuret kommer kanske att vara snäll mot mig.

De red tysta hela vägen till slottet. Porten var öppen, och en underbar måltid för två var framduka i den stora salen. De satte sig till bords, men ingen av dem kunde få ner en bit. Klockan nio hördes ett rytande och det stora Odjuret kom in. Han sa vänligt till köpmannen:

- Du får sova här i natt, men imorgon måste du ge dig av utan Skönheten. Oroa dig inte för henne. Hon kommer att få allt hon önskar här.

Far och dotter skildes åt, men Skönheten vande sig snart vid livet i slottet. Hon hade ett fint rum med rosor utanför fönstret och på ett bord stod en fantastisk spegel. Med gyllene bokstäver stod det skrivet runt spegeln: "Vad du önskar ser du här. Snart du får din önskan här".

- Jag kan önska mig hem när jag vill, sa Skönheten för dig själv. 

Ofta tittae hon i spegeln för att se vad som hände alla därhemma. Hela dagarna roade hon sig själv, och på kvällen åt hon middag tillsammans med Odjuret. Efter måltiden brukade Skönheten sjunga för honom. En kväll frågade han henne:

- Är jag väldigt ful?

Han lät så lesen, att Skönheten tyckte det var svårt att svara.

- Du har ett hjärta av guld, svarade hon till slut. Det är inte utseendet som är det allra viktigaste.

En tår rann nerför Odjuret kind, och Skönheten tyckte väldigt synd om honom.

- Jag tycker mycket om dig, försäkrade hon.

- Vill du gifta dig med mig, min käraste? frågade han.

- Nej, jag kan inte gifta mig med ett odjur! snyftade hon.

Bedrövad gick Skönheten till sitt rum. Hon tittade i den magiska spegeln för att se sin familj. Där såg Skönheten sin älskade far ligga till sängs, mycket sjuk.

Nästa dag kunde Skönheten inte göra något på hela dagen. Hon bara väntade tills hon träffade Odjuret och kunde fråga honom om hon fick besöka sin far.

- Om du lämnar mig nu kommer du aldrig tillbaka, sa Odjuret sorgset.

- Jag lovar att jag återvänder efter en vecka, käre vän. Låt mig få åka, snälla, bad Skönheten.

- Låg gå, sa han, men ta den här ringen, och när du vill komma tillbaka sätter du den på dig när du lägger dig och på morgonen är du åter på slottet.

På kvällen tittade hon i den magiska spegeln och önskade sig hem. Skönheten somnade med ringen i ett fast grepp i handen och vaknade i sin fars hus. Han blev så glad över att se henne igen att han grät. Fadern kryade strax på sig. När en vecka hade gått var han frisk, men Skönheten kunde inte lämna honom. Så hon bröt sitt löfte till Odjuret och stannade en vecka till.

En natt hade hon en konstig dröm. Hon drömde att hon var i Odjuret trädgård. När hon kom till den vita rosenbusken, fann hon Odjuret på marken, och det såg ut som om han höll på att dö. Hon sprang fram till honom, och han ropade:

- Skönheten, du har krossat mitt hjärta, och jag dör utan dig!

Skönheten vaknade och längtade så efter sitt kära Odjur att hon sträckte sig efter den magiska ringen och satte den på sitt ena finger. När hon vaknade igen, var hon på sitt rum på slottet, precis som Odjuret hade sagt. Hon mindes sin dröm och sprang ut i trädgården för att leta efter honom. Vid den vita rosenbusken fann hon Odjuret liggande helt stilla. Skönheten trodde att han var död.

- Käraste Odjuret! ropade hon och kastade sig om hans hals. Snälla, dö inte, för jag har kommit tillbaka för att ta hand om dig och gifta mig med dig, för jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Hon grät med ansiktet i händerna, men när hon reste sig kunde hon inte se Odjuret. Genom tårarna såg hon bara en prins vid sin sida. 

- Vem är du? Och vad har du gjort med Odjuret? frågade Skönheten skarpt.

- Känner du inte igen mig, kära Skönheten? sa prinsen. Jag är Odjuret som du älskade och som du gav liv och lycka. En ond häxa förtrollade mig så att jag blev ett odjur. Det enda som kunde rädda mig var en kvinnas kärlek.

- Om du verkligen är mitt odjur, så vill jag gifta mig med dig, sa Skönheten.

Så gick de till den magiska spegeln och tittade in i den. Prinsen såg Skönheten som sin brud med en bukett vita rosor. Deras önskningar gick i uppfyllelse, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1. Bockarna Bruse 2. De tre små grisarna  3. Rödluvan 4. Snövit 5. Hans och Greta 6. Askungen 7. Den fula ankungen 8. Törnrosa 9. Dummerjöns 10. Prinsessan på ärten 11. Kejsarens nya kläder 12. Pojken som åt ikapp med jätten ...

this is not copyrighted © by Daisy Meadows   På jakt efter svartalfen   Rebecka tyckte synd om älvan. - Var inte orolig, sa hon. Kristin och jag ska hjälpa dig att få tillbaka väskan. - Åh, menar du verkligen det? utbrast Miranda lyckli...

This is not copyrighted © by Daisy Meadows   Den rasslande tamburinen   Flickorna avbröt uppvisninge och rusade bort till läraren, samtidigt som flera föräldrar skyndade fram för att försöka hjälpa till att lösa problemet. Men ingen verkade...

Hallå. Nu tänkte jag svara på en fråga som jag fått på FaceBook.   Har du en blogg? Ja, det har jag. Den som jag liksom bloggar på nu.. http://klassiskasagor.bloggplatsen.se   ...

this is not copyrighted av Daisy Meadows   Musiktrubbel   - Åh, vad bra du dansar! sa Rebecka och klappade i händerna. Hon log mot sin vän Krisitn, som just hade visat upp balettstegen som ingick i den dansuppvisning hon skull vara med i ...