En dag mitt i vintern satt en drottning och sydde vid ett fönster av svartaste ebenholts. När hon tittade ut på snön, råkade hon sticka sig i ett finger, och tre droppar blod föll ner i snön.

Hon tittade på blodet i den vita snön och de svarta fönstren och sa:

- Jag önskar att min dotter ska vara vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.

Och hennes dotter blev vacker med hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. Hennes namn var Snövit.

Tyvärr dog drottningen inom kort, och kungen gifte om sig med en kvinna som visade sig vara både ond och fåfäng. Den nya drottningen hade en magisk spegel. Hon brukade titta på sig själv och säga:

- Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är!

Och spegeln brukade svara:

- Du, o drottning, vackrast i landet är.

Men en dag när hon frågade spegeln, svarade den:

- Du, o drottning, är skön som få, men Snövit är vackrast att titta på!

Drottningen kallade genast till sig en av sina tjänare och befallde honom att ta med sig Snövit ut i skogen och döda henne.

- Jag vill aldrig se henne igen! skrek drottningen.

Men tjänaren ville inte skada Snövit, så han lämnade henne i skogen, återvände till drottningen och sa att Snövit var död.

Stackars Snövit var ensam och rädd där hon irrade i skogen. Men innan natten föll, hade hon hittat en liten stuga. I den lilla stugan bodde sju dvärgar. Snövit såg att bordet var dukat med sju små brödlimpot och sju små glas med saft. Och längs med väggen stod sju små sängar. Snövit var mycket hungrig, så hon tog en liten bit av varje bröd och drack en klunk saft ur varje glas. Sedan lade hon sig ner tvärs över sängarna och somnade.

När de sju dvärgarna kom hem från sitt arbete, blev de inte glada när de såg vilken röra det var på deras matbord. Och de blev ännu mer förvånade när de hittade Snövit liggande i djup sömn tvärs över deras sängar.

Först började de muttra och beklaga sig för varandra, men när de kom närmare blev de förtrollade av hennes skönhet och bestämde sig för att låta henne stanna tills nästa morgon.

Nästa dag berättade Snövit vad som hade hänt och att den onda drottningen ville döda henne. Då tyckte dvärgarna synd om Snövit och gick med på att låta henne stanna och bo hos dem. När de gick iväg varje dag för att arbeta i diamantgruvan, stannade hon hemma, såg efter huset och lagade maten. 

I det stora slottet tittade den elaka drottningen sig i sin magiska spegel och ställde den vanliga frågan. Spegeln svarade:

- Du är vacker, o drottning stor, men vackrast är dock Snövit, som hos de sju dvärgarna bor.

Drottningen blev rasande.

- Jag som trodde att hon var död! skrek hon.

Hon förklädde sig till en gammal gumma och gick iväg ut i den djupa skogen för att leta reda på Snövit. Med sig hade hon en korg med vackra äpplen. Men ett av de röda äpplena hade hon förgiftat på ena sidan. Till slut hittade hon dvärgarnas ensliga lilla stuga och knackade på dörren.

Dvärgarna hade strängt förbjudit Snövit att öppna dörren för främlingar, så hon sa genom fönstret:

- Jag vågar inte öppna dörren, min goda fru, eftersom jag inte får släppa in främlingar.

- Det gör inget, min vän, kraxade den gamla gumman. Jag vill bara bjuda dig ett av mina vackra, röda äpplen.

Men Snövit var misstänksam och vågade inte ta emot äpplet, så drottningen sa till henne:

- Se här, om jag först biter i äpplet, så förstår du att det är ofarligt. Och så tog drottningen en tugga av äpplet på den sida som inte var förgiftad.

Sedan tog stackars Snövit ett bett på den andra sidan, som var förgiftad. Genast föll hon ihop som om hon vore död. 

När dvärgarna återvände från sitt arbete i gruvan den dagen blev de förtvivlade när de hittade Snövit livlös på golvet.

Hon var så vacker, och de ville inte förlora henne, så de la henne i en glaskista för att alltid kunna ha henne hos sig. Varje dag gick de och satt en stund vid kistan och tittade på Snövit, som såg ut att sova fridfullt.

En dag red en stilig prins förbi på en vacker, vit häst. När han fick syn på glaskistan och den vackra flickan som låg därinne, satt han av sin häst och gick fram för att se på henne. Han blev genast förälskad i henne och bad dvärgarna att låta honom ta henne med sig.

Först vägrade dvärgarna, för de stod inte ut med tanken på att mista Snövit för alltid, men prinsen bad så enträget att de till slut gav med sig. När prinsen lyfte upp kistan, föll en bit äpple från Snövits läppar och hon vaknade igen. Hon hade aldrig svalt äpplebiten, utan den hade bara fastnat i hennes hals. Nu när den hade lossnat och försvunnit, mådde hon bra igen.

När hon öppnade sina ögon och såg den stilige prinsen stå där bredvid henne och titta på henne med blicken full av kärlek, blev hon också kär i honom. Prinsen bad Snövit att följa med honom till hans fars slott och gifta sig med honom så fort som möjligt.

Den elaka drottningen bjöds till bröllopet, men när hon såg att det var Snövit som var bruden, blev hon så chockad och rasande att hon fick hjärtslag och dog på fläcken. Vår kära Snövit och prinsen blev så småningom kung och drottning och styrde landet i många lyckliga år. Och dvärgarna kom ofta och besökte dem i deras stora slott.

DET TOG EN HALVTIMME!!!!