Det var en gång en mamma Get som hade sju små killingar. Hon älskade dem lika mycket som alla mödrar älskar sina ungar.

En dag hade hon ett ärende in i skogen, så hon samlade de sju killingarna och sa:

- Mina kära små, jag måste gå in i skogen en stund. Akta er för vargen. Om han kommer in här, äter han upp er allihop. Han kanske försöker att lura er att tro att han är någon annan, men ni känner igen honom på hans skrovliga röst och svarta fötter.

- Oroa dig inte, mamma, svarade killingarna. Vi ska komma ihåg vad du har sagt.

Så gick mamma Get glad och lugn in i skogen. Strax efter att hon hade gått knackade det på dörren och en röst ropade:

- Öppna, mina små killingar. Er mamma är tillbaka och har med sig något gott till er.

Men de små killingarna förstod på den skrovliga rösten att det var vargen, så de sa:

- Nej, du får inte komma in. Du är inte vår mamma. Hon har en mjuk och len röst, men din röst är skrovlig. Du måste vara vargen.

Då sprang vargen hem, letade upp en bit krita och åt upp den. Detta gjorde att hans röst blev mjuk och len, och han återvände till killingarnas hus och sa:

- Öppna, mina små killingar. Er mamma är tillbaka och har med sig något gott åt er. 

Men vargen råkade hålla sina stora, svarta tassar mot fönstret. När killingarna såg detta sa de:

- Nej, du får inte komma in. Vår mamma har vita tassar, men dina är alldeles svarta. Du måste vara vargen.

Då sprang vargen till bagaren och sa:

- Jag har skadat mina tassar. Lägg lite deg på dem.

När bagaren hade gjort det, sprang vargen till mjölnaren och sa:

- Häll mjöl på mina tassar.

Men mjölnaren tänkte att vargen hade något skumt på gång och vägrade att göra som vargen ville. Men då hotade vargen att äta upp honom om han inte lydde. Mjölnaren blev rädd, förstås, och hällde vitt mjöl på vargens degiga tassar.

Så begav sig den elaka vargen för tredje gången till killingarnas hus och ropade:

- Öppna, mina små killingar. Er mamma är tillbaka och har med sig något gott till er.

Han visade sina tassar i fönstret, och när de små killingarna såg att det var vita som snö, trodde de att det verkligen var deras mamma och öppnade dörren. Men in rusade istället den elaka vargen! Killingarna blev så rädda att de sprang och gömde sig. En gömde sig under bordet, en annan gömde sig under sängen, en tredje gömde sig i skåpet, en fjärde gömde sig bakom köksdörren, en femte gömde sig i ugnen, en sjätte gömde sig i badkaret och en sjunde i den stora, gamla klockan.

Men den elaka vargen letade upp killingarna en efter en och slukade dem hela. Det var bara en enda liten killing han inte kunde hitta, nämligen den som hade gömt sig i den stora, gamla klockan.

Vid det här laget var den elaka vargen så mätt att han nästan inte kunde röra sig, men han släpade sig långsamt ut i skogen och somnade. Det dröjde inte länge förrän killingarnas mamma kom hem igen. Hon möttes av en hemsk syn! Dörren var öppen, bord, stolar och bänkar var omkullvälta, badkaret var trasigt och lakanen var avslitna från sängen. Och alla killingarna var borta! Hon ropade deras namn, men fick inget svar. Inte förrän hon ropade namnet på den yngste. Då hörde hon:

- Jag är här! I den stora, gamla klockan!

Killingen rusade in i sin mammas famn och berättade att den elaka vargen hade ätit upp alla de andra. De gick ut i skogen tillsammans och kom till just den gläntan där vargen låg och sov djupt. Mamma Get gick fram och tog en ordentlig titt på vargen, och hon tyckte att hon såg något som rörde sig i hans mage.

- Kära nån! viskade hon. Kan mina små ungar fortfarande leva? Hoppas det...

De sprang genast hem och hämtade sax, nål och tråd. Så klippte mamma Get upp vargens stora, håriga mage och ut tittade ett litet killinghuvud. Och ut hoppade först en liten killing och sedan alla de andra tills alla sex var ute. Ingen av dem hade blivit skadad, eftersom den hungriga besten hade slukat dem hela!

De dansade runt och kramade varandra, och deras mamma sa:

- Spring fort och hämta en massa stenar som jag kan lägga i vargens mage innan han vaknar.

De samlade en hel hög med stenar och lade dem i hans mage. Mamma Get sydde igen magen med nål och tråd. Och vargen sov så djupt att han inte märkte ett enda skvatt om vad som hände.

När han slutligen vaknade, var han väldigt törstig och gick till ån för att dricka. Men när han gick, rullade stenarna fram och tillbaka i hans mage och han ropade:

- Vad är det som skramlar mot mina ben?

  Det är inga getter, utan en sten!

När vargen om fram till ån och böjde sig ner över vattnet för att dricka, fick de tunga stenarna honom att tappa balansen. Vargen ramlade i och sjönk djupt, djupt ner och kom aldrig upp igen. Mamma Get och hennes sju killingar stod och kikade bakom ett träd. De rusade fram och ropade:

- Vargen är död! Vargen är död!

Nu skulle de aldrig mer behöva vara rädda!

För länge, länge sedan levde en kejsare som var mycket förmögen och fåfäng. Det bästa han visste var att köpa nya, dyra kläder. Han tyckte varken om att jaga eller att gå på teater, men vid dessa tillfällen fick han ju en chans att visa upp alla sina nya plagg.

Tiden gick fort i den lilla staden där den rike kejsarens slott låg, och varje dag kom människor på besök till hans hov. En dag bad två män som sa att de var vävare att få träffa hans majestät. 

De berättade för kejsaren att de kunde väva tyg i de mest utsökta färger och mönster och att kläder sydda med detta tyg var osynliga för alla som var olämpliga för det yrke de hade, och även för alla som var ovanligt dumma i huvudet. "Det måste vara helt fantastiska kläder", tänkte kejsaren för sig själv, "och det kan ju vara ett bra sätt för mig att ta reda på vilka i mitt kungarike som är kloka och lämpade för sitt yrke". Högt sa han:

- Nåväl, då syr ni mig en exceptionellt fin dräkt av detta speciella tyg.

Och kejsaren befallde att de två männen skulle få en stor summa pengar så att de kunde sätta igång med sitt arbete genast.

De bägge svindlarna bad att få tillgång till det finaste silke och guldtråd, som de noga gömde i källaren i sitt hus. Sedan byggde de upp två vävstolar och satte sig för att väva det fantastiska tyget.

Alla i hela staden hörde talas om dräkten som kejsaren hade beställt, och alla var väldigt ivriga att få visa hur kloka de själva var, eller ännu hellre, hur dumma deras grannar var, för att inte tala om vem som var olämplig för sitt yrke. "Jag skulle vilja veta hur arbetet går med att väva mitt tyg", tänkte kejsaren en dag. Men han var lite nervös för att gå dit själv, för tänk om han visade sig vara dum eller ännu värre, olämplig att vara kejsare.

Så han skickade dit den trogne ministern till vävarnas hus och fann dem hårt arbetande vid sin tomma vävstolar. "Vad vill det här säga?" tänkte ministern när han inte kunde se något tyg. "Kan det vara så att jag är dum eller olämplig för mitt yrke? Jag måste låtsas att jag kan se tyget".

- Kom närmare, sa en av bedragarna leende, och beundra det enastående mönstret. Visst är det vackert?

- Ja, verkligen, svaradde ministern. Det är utsökt. Jag ska berätta för Hans Majestät hur vackert mönstret är.

De talade länge om mönstret och färgerna på tyget, och den trogne ministern lyssnade noga så att han skulle kunna berätta för kejsaren precis hur tyget såg ut. Sedan bad de båda vävarna om mer silke och guldtråd så att de skulle kunna göra tyget färdigt. Än en gång gömde de alltsammans i sin egen källare och fortsatte att låtsas arbeta vid de tomma vävstolarna. 

Några dagar senare skickade kejsaren sin allra mest pålitlige hovman för att fråga när tyget skulle vara färdigt. När han såg de tomma vävstolarna, bestämde även han sig för att låtsas att han kunde se tyget, för han ville ju inte att någon skulle tro att han var dum eller olämplig för sitt arbete.

Så när de både bedragarna leende frågade hovmannen:

- Är ni inte hänförd av färgerna och mönstret? svarade han:

- Jo det är underbart vackert.

Även hovmannen fick lyssna till deras långa beskrivningar av hur tyget såg ut. Och han återvände till kejsaren med en detaljerad beskrivning av tyget.

Snart pratade hela staden om det fantastiska tyget som vävdes speciellt för kejsaren. Då beslöt sig kejsaren för att själv gå och inspektera vävarnas arbete.

Han valde ut några hovmän och ministrar att följa med honom inklusive de båda som redan sett tyget. De båda vävarna såg ut att arbeta hårt vid sina tomma vävstolar när kejsarens följe kom in i rummet. Männen som inte varit där förut trodde att alla andra kunde se tyget. Därför sa de:

- Titta, vilket mönster och vilka färger! Är det inte fenomenalt?

"Kära nån", tänkte kejsaren. "Vad är detta? Jag ser ju inget tyg! Jag får ine låta någon tro att jag är dum eller olämplig som kejsare".

Så han sa:

- Det är otroligt! Jag måste få en hel dräkt uppsydd av detta tyg att bära i paraden.

Och alla hans ministrar och hovmän applåderade förtjust, trots att ingen av dem kunde se något tyg.

Bara några dagar senare skulle den kejserliga paraden gå genom hela staden, och de båda svindlarna satt uppe sent på natten och låtsades nåla och sy.

- Titta! utropade de till slut. Kejsarens nya kläder är färdiga.

Hovmännen samlades för att följa kejsaren till det rum där bedragarna väntade på att få klä honom i hans nya dräkt. När kejsaren kom in i rummet, höjde på armarna som om de höll upp ett klädesplagg och sa:

- Här är er mantel, Ers Majestät, och: Här är era byxor. Det här är skjortan, och detta är de mjuka underkläderna. Hela dräkten är så lätt och mjuk att det inte kommer att kännas som om ni har något på er alls!

Ingen enda av alla hovmännen och ministrarna såg någon dräkt, men alla tyckte de att den var mycket vacker.

- Om Ers Majestät skulle vilja ta av sig sina kläder, ska vi klä er i er nya dräkt.

Kejsaren klädde av sig och stod helt naken framför spegeln medan de två skurkarna låtsades klä på honom hans dräkt.

- Ers Majestät ser verkligen strålande ut, ropade en av hovmännen.

- Vilken passform! sa någon annan.

- Färgerna är verkligen exceptionella, sa en tredje. 

- Och mönstret är genialt, sa en fjärde.

Och kejsaren vände och vred på sig framför spegeln och beundrade sina nya kläder.

Ute på gatan kunde människorna bara prata om kungens nya, fantastiska dräkt. Alla invånarna i hela staden ställde sig längs gatorna och undrade vem som skulle visa sig vara dum. Under tiden strök kejsaren med handen över sin låtsasmantel, och hans hovmän hade fullt upp med att arrangera det långa låtsassläpet på golvet bakom honom. Därefter låtsades sex av dem plocka upp släpet och gick stolt bakom kejsaren. En krona placerades på hans huvud, och paraden började.

Alla människor drog efter andan när de såg kejsaren och sa:

- Dräkten är magnifik!

Ingen såg förstås en enda tygbit på kejsarens kropp, men de ville inte verka dumma eller olämpliga inför kejsaren och sina vänner. Ingen var beredd att mista sitt arbete eller ställning i staden, vare sig de var ministrar eller gatsopare. Därför vågade ingen säga vad de egentligen såg, utan alla höll god min.

Men i folkvimlet fanns också en liten pojke, som inte hade hört något om kejsarens nya, fina dräkt, och när paraden kom inom synhåll för honom, skrek han:

- Titta på kejsaren! Han har inga kläder på sig!

Och då var det någon mer som sa:

- Kejsaren har inga kläder på sig!

Och sedan någon mer och någon mer tills alla i hela staden skrattade, och de förstod att de blivit lurade.

Alla skrattade, utom kejsaren oc hans män. Den stackaren återvände till sitt slott så värdigt han bara kunde. Men vad hände med de två bedragarna? Ja, så fort kejsaren lämnade sitt palats, skyndade sig hem, hämtade sin skatt och flydde till ett annat land där de levde i lyx och överflöd i alla sina dagar!

Det var en gång en fattig mjölnare som hade en vacker dotter. Han var så fattig att han inte kunde betala sin skatt, och när kungen hotade att sätta honom i fängelse, sa mjölnaren desperat:

- Jag har en dotter som kan spinna guldtråd av halm!

- För henne till mig omedelbart, befallde kungen.

Den livrädda flickan fördes till ett rum fullt med halm och en spinnrock. 

- Spinn nu guldtråd av all den här halmen tills imorgon bitti, annars blir du straffad, sa man till henne.

Hon bad att få slippa, för hon visste att hon inte kunde spinna guldtråd av halm, men det hjälpte inte. Dörren låstes, och flickan satt där ensam och grät.

Men efter en kort stund öppnades dörren, och in kom den konstigaste lille man hon någonsin hade sett.

- Varför är du ledsen? frågade han henne.

- Kungen har befallt att jag ska spinna guldtråd av den här halmen tills imorgon bitti, och jag vet inte hur man gör.

- Vad får jag om jag gör det åt dig? sa pysslingen. 

Flickan gav honom sitt halsband, och han satte sig och började spinna halmen till finaste guld. När det blev morgon var han klar. 

Kungen var mycket belåten med detta, men han ville ha ännu mer guld. Så han förde mjölnarens dotter till ett större rum med ännu mer halm och befallde henne att spinna allt till guld under natten. Återigen föll flickan i gråt.

Efter en stund kom pysslingen in i rummet och sa:

- Vad ger du mig om jag hjälper dig?

Den här gången fick han hennes guldring, och han arbetade hela natten tills allt var färdigt.

Men kungen ville ha ännu mer guld, så han förde henne till ett ännu större rum proppfullt med halm. Han sa:

- Om du klarar detta på en natt, får du bli min hustru.

Återigen kom pysslingen och frågade henne:

- Vad ger du mig om jag spinner all halmen till guld åt dig?

Flickan blev förtvivlad, för hon hade inget kvar att ge.

- Då måste du lova, sa den märklige lille mannen, att du ger mig ditt första barn när du har blivit drottning.

Mjölnarens dotter hade inget annat val än att lova den lille pysslingen sitt första barn, men hon hoppades innerligt att slippa hålla sitt löfte. Så spann pysslingen all halmen till guld.

På morgonen fann kungen än en gång att halmen blivit till guld, och flickan blev hans drottning.

Efter ett år födde drottningen en söt liten flicka. Hon var så lycklig och nöjd med sitt nya liv att hon helt hade glömt bort löftet till den märklige lille mannen, tills han återvände en dag och påminde henne. Drottningen erbjöd honom landets alla rikedomar, men han vägrade att ta emot något. Hon grät och grät, för hon stod inte ut med tanken att behöva skiljas från sitt lilla barn. Slutligen veknade pysslingen inför hennes vädjanden och sa:

- Låt gå, jag ger dig tre dagar att försöka gissa mitt namn, och kan du gissa rätt ska du få behålla ditt barn.

Drottningen satt uppe hela natten och skrev ner alla pojknamn hon någonsin hade hört på en lång, lång lista, och hon började gå igenom listan. Sven, Anders, Niklas, Olle, Gustav, Fredrik, Sune, Henrik, Magnus, Victor, Benjamin, Rufus... Men eter varje namn hon läste upp sa mannen bara samma sak:

- Nej! Det är inte mitt namn!

Den andra dagen försökte hon med ett lite mer underliga namn som Blogg, Friskus och Hans-Göte. Men pysslingen bara skrattade och sa:

- Du kan aldrig gissa mitt namn!

Drottningen började gripas av panik och skickade ut sina tjänare för att söka efter alla nya namn som fanns. Alla utom en återvände, tomhänta. Men sent på kvällen när den siste tjänaren var på väg hem till slottet, hörde han någon som sjöng inne i skogen. Han smög mot ljudet och såg den lilla pysslingen dansa runt en öppen eld och sjunga:

- Jag dansar natten lång

  Och sjunger glatt min sång

  På tå jag hoppar lätt

  Hon gissar aldrig rätt

  Ett barn jag får i famn

  Ty Rackarknaster är mitt namn!

Den duktige tjänaren rusade hem till slottet och berättade alltihop för drottningen, så när pysslingen kom till henne den tredje dagen frågade hon honom:

- Heter du Pluffsigtfejs?

- Nej, verkligen inte!

- Heter du Tjockienstock?

- Aldrig i livet!

- Kanske du heter... Rackarknaster?

- Hur vet du det? Vem har sagt det? skrek pysslingen rasande och hoppade upp och ner av ilska. Han hoppade så att det blev ett hål i golvet, som han ramlader ner i.

Jämrande klättrade han upp ur hålet och sprang sin väg. Drottningen, kungen och den lilla prinsessan levde lyckliga i alla sina dagar och hörde aldrig av honom igen.

Det var en gång tre björnar som bodde i ett hus i skogen. Det var Lilla Björn, Mamma Björn och Pappa Björn.

De hade varsin grötskål: en liten skål till Lilla Björn, en mellanstor skål till Mamma Björn och en jättestor skål till Pappa Björn.

De hade varsin stol att sitta i: en liten stol till Lilla Björn, en mellanstor stol till Mamma Björn och en jättestor stol till Pappa Björn.

Och de hade varsin säng att sova i: en liten säng till Lilla Björn, en mellanstor säng till Mamma Björn och en jättestor säng till Pappa Björn.

En vacker morgon när de hade lagat frukostgröten beslöt de sig för att ta en promenad i skogen medan gröten svalnade.

Medan de var borta kom en liten flicka som hette Guldlock till huset. Hon var ingen väluppfostrad flicka, utan hon kikade in genom fönstret och nyckelhålet. När hon såg att ingen var hemma, öppnade hon bara dörren och klev in i det söta lilla huset.

Hon såg de tre skålarna med gröt på bordet, och då hon var hungrig beslöt hon sig för att ta för sig av maten. Hon smakade på Pappa Björns gröt, men den var för salt. Då smakade hon på Mamma Björns gröt, men den var för söt. Slutligen provade hon Lilla Björns gröt, och den var varken för salt eller för söt, utan smakade precis så som Guldlock ville ha det, så hon åt upp alltihop.

Sedan satte sig Guldlock i Pappa Björns stora stol. Men hon reste sig strax, för den var alldles för hård. Då provade hon Mamma Björns mellanstora stol, men den var alldeles för mjuk. Slutligen provade hon Lilla Björns lilla stora, och den passade henne perfekt. Men när hon hade suttit i den lilla stolen bara några sekunder så knakade det till och stolens ena ben gick av. Den mycket snopna Guldlock ramlade ner på golvet med ett brak! 

Då gick Guldlock en trappa upp och hoppades hitta en riktigt skön säng. Först provade hon Pappa Björns säng, men den var för hård. Då provade hon Mamma Björns säng, men den var för mjuk. Slutligen provade hon Lilla Björns säng, och den var perfekt. Hon kurade ihop sig under täcket och somnade på ett kick.

Medan Guldlock sov sött, kom de tre björnarna hem för att äta sin frukost. Guldlock hade stökat till det ordentligt på bordet.

- Vem har ätit av min gröt? röt Pappa Björn med sin djupa, bullriga björnröst.

- Vem har ätit av min gröt? undrade Mamma Björn med sin mjuka, vänliga röst.

- Och vem har ätit av min gröt? ropade Lilla Björn med sin gälla röst. Jag har ingen gröt kvar!

De tittade sig omkring i rummet och såg att möblerna hade blivit flyttade. De gick till sina stolar.

- Vem har suttit i min stol? röt Pappa Björn med sin djupa, bullriga björnröst, för Guldlock hade torkat sina grötiga fingrar på hans hårda kudde.

- Vem har suttit i min stol? undrade Mamma Björn med sin mjuka, vänliga röst, för Guldlock hade gjort en grop i kudden.

- Och vem har suttit i min stol? ropade Lilla Björn med sin gälla röst. Den är trasig! 

Nu började nästan Lilla Björn att gråta.

De tre björnarna gick då upp till sitt sovrum. Först kom de till Pappa Björns säng.

- Vem har legat i min säng? röt Pappa Björn med sin djupa, bullriga björnröst, för Guldlock hade skrynklat ihop hans lakan.

- Vem har legat i min säng? undrade Mamma Björn med sin mjuka, vänliga röst, för Guldlock hade kastat alla kuddar på golvet och smutsat ner täcket.

- Och vem är det som sover i min säng? ropade Lilla Björn med sin gälla röst. Titta! Hon åt min gröt! Hon gjorde sönder min stol! Hon stökade till överallt! Och där ligger hon! Hon sover i min säng!

Plötsligt vaknade Guldlock av allt oväsen. När hon såg de tre björnarna som tittade argt på henne, hoppade hon ur sängen, sprang nerför trappan, ut genom ytterdörren och ut i skogen. Björnarna hörde Guldlock ropa:

- Det är björnar i skogen! Hjälp! Hjälp! Det är björnar i skogen!

Slurligen försvann hon ur synhåll och hennes röst dog bort. De tre björnarna gick in för att laga ny frukostgröt, och de blev aldrig mer besvärade av den stygga flickan igen.

En gång för länge sedan levde en man och hans fru. De önskade sig ett barn, men åren gick och inget barn blev till. Från huset hade de utsikt över en vacker trädgård full med blommor och grönsaker. Men runt den stod en hög mur, och ingen vågade gå ditin, för den tillhörde en hemsk häxa.

En dag när kvinnan tittade ut genom fönstret såg hon några läckra rädisor i landet och kände att hon måste få äta en sådan god rädisa.

Hennes längtan bara växte allteftersom dagarna gick, och kvinnan blev sjuk av denna längtan. Hennes man frågade:

- Varför är du sjuk?

- Jag tror att jag dör, svarade frun, om jag inte får äta några av de läckra rädisorna utanför mitt fönster.

Den stackars mannen ville ju inte att hans fru skulle dö, så han bestämde sig för att skaffa det hon önskade. I skydd av mörkret klättrade han över muren in i häxans trädgård. Ingen syntes till, och han återvände med en hel påse full med rädisor. De var så läckra, att hans fru ville ha ännu fler, så nästa kväll väntade mannen mannen tills det blivit mörkt och klättrade ännu en gång över muren till häxans trägård. Men denna gång stod häxan och väntade på honom!

- Din tjuv! Tänkte du stjäla ännu fler av mina fina rädisor? Jag ska straffa dig för detta!

- Nej, snälla häxan, bad manneen. Jag gjorde det för min frus skull. Jag var rädd att hon skulle dö om hon inte fick äta av rädisorna hon längtade efter så mycket.

- I så fall, sa häxan, får du plocka så många rädisor du vill. Men ni får betala ett pris. När ni får ett barn, måste ni ge det till mig. Jag ska ta hand om det och ge det allt en mor kan ge sitt barn.

Den stackars mannen var så rädd för häxan att han gick med på villkoren. 

Ett år senare födde hans fru en liten flicka, och häxan gav henne namnet Rapunzel och tog henne från sina föräldrar.

Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet på hela jorden. När hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn där inga människor kunde se henne. Tornet stod mitt inne i skogen och hade inga trappor och ingen dörr. När häxan skulle hälsa på ropade hon:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!

Rapunzel hade långt, vackert hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans gälla röst öppnade hon dörren och lät håret falla ner till marken så att häxan kunde klättra upp.

Efter tre eller kanske fyra år hände det sig att kungens son red genom skogen. När prinsen närmade sig tornet hörde han en vacker röst som sjöng. Han tittade upp och fick se Rapunzel i fönstret. Prinsen ville gärna träffa henne, men han såg att tornet saknade dörr. Med sorg i fönstret gick han därifrån.

Men Rapunzels vackra sång hade nästan förtrollat prinsen, så varje dag red han ut i skogen för att lyssna på henne. En dag såg han häxan komma och hörde henne ropa:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!

Och prinsen såg när Rapunzels hår föll till marken och häxan klättrade upp till henne i tornet.

- Det är så jag ska göra för att komma upp, sa prinsen för sig själv. Jag ska försöka imorgon.

Så prinsen återvände till tornet redan nästa dag, och när Rapunzel hade sjungit färdigt ropade han:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!

Hennes långa gyllene flätor föll till marken, och prinsen klättrade snabbt upp.

Först blev Rapunzel rädd, eftersom hon aldrig hade träffat en man förut. Men prinsen var sp snäll och trevlig att hon snart kom över sin rädsla och började tycka om honom. Han frågade om hon skulle vilja gifta sig med honom. Prinsen var mycket stilig, och Rapunzel längtade efter att bli fri från häxan och slippa leva alldeles ensam. 

- Jag skulle gärna följa med dig, sa hon, men jag kan inte klättra ned. Ta med dig lite silke varje gång du besöker mig, så kan jag väva en stege att klättra ner på.

Varje kväll kom prinsen och besökte Rapunzel, eftersom häxan alltid kom dit på dagen. På så sätt fick häxan inget veta. Men en dag sa Rapunzel till häxan:

- Varför tycker du att det är så jobbigt att klättra upp till mig när det bara tar kungens son ett par sekunder?

Häxan blev fullkomligt rasande.

- Jag trodde att jag hade skiljt dig från resten av världen, och nu har du lurat mig, elaka flicka! 

Så tog häxan en sax och klippte av Rapunzels långa, vackra hår. Hon band flätorna vid fönstret och tog med sig stackars Rapunzel till en öken och övergav henne. Sedan återvände häxan till tornet och väntade på prinsen. När han ropade:

- Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår! slänge hon ner flätorna.

Han klättrade upp, men istället för Rapunzel, stod han framför häxan.

- Ser man på! utropade hon. Din vackra fågel sitter inte längre och sjunger i sitt bo. Katten har tagit henne och ska nu också riva ut dina ögon! Du får aldrig mer se Rapunzel!

Prinsen blev så förtvivlad att han slängde sig ut genom fönstret. Han landade i en buske, vilket räddade hans liv. Men törnen rev hans ögon så att han inte kunde se.

Han irrade runt i skogen i två år tills han en dag hörde en röst som han kände igen. Rapunzel kände genaste igen honom och omfamnade honom. 

Då hennes tårar sköljde över prinsens ögon, kunde han se igen. De reste till prinsens land där de välkomnades och levde ett långt och lyckligt liv tillsammans. Vad som hände med den gamla häxan fick ingen nånsin veta.

Det var en gång en fattig änka, som hade en son vid namn Jack. Han var väldigt lat och brukade aldrig hjälpa till. Därför blev familjen bara fattigare och fattigare. 

En vacker sommardog beslöt Jacks mor sig för att skicka honom till marknaden för att sälja deras ko. Denna ko var det enda de hade kvar, och hon gav inte längre någon mjölk. Jack hade inte hunnit särskilt långt när han mötte en man.

- Vart är du på väg med den där kon, min pojke? sa han.

- Jag ska till marknaden och sälja henne, svarade Jack.

- Då är det din lyckodag idag, sa mannen, för jag köper henne gärna av dig för de här fem magiska bönorna. Om du planterar dem ikväll, kommer de att växa högt upp i himlen innan det blir morgon.

Jack tyckte att det var en bra byteshandel, för då kunde han gå hem igen och ligga och lata sig i solen resten av dagen.

- Titta, mamma! ropade han när han sprang in i huset. Jag har sålt vår gamla ko för de här magiska bönorna!

- Du är inte bara lat. Du är dum också! ropade modern, tog bönorna ur hans hand och kastade ut dem henom fönstret. 

Sedan skickade hon pojken i säng utan kvällsmat.

Jack sov länge nästa morgon, och när han vaknade visste han inte riktigt var han var. Hans rum var mörkt, och när han drog ifrån gardinerna såg han stora blad och blommor utanför fönstret. Jack klädde sig snabbt och sprang nerför trappan och ut i trädgården. Pojken kunde inte tro sina ögon. Precis utanför fönstret, där hans mamma hade slängt de magiska bönorna, växte en enorm bönstjälk rakt upp i himlen, så högt att toppen var högt uppe i molnen. Utan att tveka en sekund kastade sig Jack upp i stjälken och började klättra. Han klättrade högre än trädtopparna, högre än molnen tills han var uppe i den blå himlen och stod på en lång, vit väg. Nu hade Jack blivit ordentligt hungrig, så han letade efter ett ställe där han kunde tigga frukost. Som tur var kom han till ett stort slott, där en enorm kvinna stod vid dörren.

- Godmorgon, sa han artigt. Skulle ni vilja vara så vänlig att ge mig lite frukost?

- Det är nog bäst för dig om du springer iväg så fort du kan, sa kvinnan, om du inte vill bli uppäten till frukost själv! Min man är ett hemskt troll, som älskar små pojkar på rostat bröd till frukost.

Men Jack var alltför utsvulten för att vända tillbaka, så han tiggde om något att äta.

- Du kan väl gömma mig när din man kommer, föreslog Jack.

Trollets fru var snäll och lät Jack komma in och äta bröd och dricka mjölk. Just när han hade ätit upp, hördes det klamp, klamp, klamp. Det var trollet som var på väg hem. Den vänliga kvinnan gömde Jack i ugnen.

Trollet kom in i köket och skrek så att hela slottet skakade:

- Min stora näsa känslig är. 

  Jag luktar visst en pojke här.

  Han lever, men start är han död.

  Han ska bli lagad på rostat bröd!

- Struntprat! sa hans fru. Din näsa kan då inte skilja en pojke från en get. Sätt dig nu ner och ät din frukost.

Jack kikade ut från sitt gömställe och blev förskräckt när han såg hur stort, fult och hemskt trollet var. Bordet dignade under högar med mat, och trollet åt upp varenda smula. Sedan ropade han till sin fru:

- Ta hit mina guldsäckar! 

Hon dukade av bordet och ställde guldet framför honom. Så satt trollet där och räknade sina mynt tills hans ögonlock började falla ihop och hans huvud långsamt föll ner mot bordet. Till slut sov han så djupt och snarkade så högt, att människorna nere på jorden trodde att det var åska.

När Jack än en gång kikade fram ur ugnen, visste han att detta var hans stora chans. Han smög sig förbi det stora, sovande trollet, sträckte sig efter en av guldsäckarna och tog den över axeln. Så sprang han ner från slottet allt vad han orkade och följde den långa, vita vägen ända tillbaka till bönstjälken. Jack klättrade nerför stjälken med säcken på ryggen ända tills han kom ner till jorden och deras egen trädgård. 

- Mamma, titta vad jag har med mig från landet ovanför bönstjälken! ropade Jack när han tömde den stora säcken med guldmynt på köksbordet. 

Änkan var så lycklig att återse sin käre son, och nu hade de ju nog med pengar för att köpa allt de någonsin kunde behöva.

En dag när Jack tog en titt i guldsäcken, såg han att det inte var så många mynt kvar. Då beslöt han sig för att klättra uppför bönstjälken igen. Han förklädde sig, så att kvinnan inte skulle känna igen honom och än en gång släppa in honom och ge honom mat.

Trollet återvände till slottet på kvällen, men då gömde sig Jack i en stor kopparkittel. Då befallde trollet sin fru att hämta den gyllene hönan. Frun hämtade henne och satte ner henne på bordet.

- Lägg ägg! röt trollet, och hönan lade ett ägg av renaste guld. Lägg ett till! skrek han, och hönan lade ett ännu större guldägg. 

När Jack såg guldäggen föll ögonen nästan ur huvudet på honom.

Snart somnade trollet igen, precis som förra gången, och när Jack var säker på att kusten var klar, kom han fram och tog trollets dyrbara höna. Men hönan  började kackla när Jack var vid dörren och trollet vaknade.

Det tog några sekunder innan han insåg att hönan var borta. När trollet tittade ut genom fönstret, såg han Jak med den gyllene hönan under armen, springande för livet på den långa, vita vägen. Trollet började springa efter Jack med jättelika kliv. Människorna nere på jorden trodde att det var en jordbävning. Trots att Jack sprang fortare än han någonsin gjort förut i hela sitt liv, var trollet nästan ikapp honom när han kom fram till bönstjälken. Precis när trollet sträckte ut handen för att grabba tag i Jack och återta sin höna, försvann Jack ner på bönstjälken. Trollet stannade upp en sekund och undrade om denna veka planta skulle hålla för hans tyngd. Sedan började han långsamt att klättra efter. Den långa bönstjälken började svaja. Jack insåg att trollet också var på väg ner och försökte öka farten. När Jack nådde trädgården, ropade han till sin mor:

- Fort! Ge mig en yxa!

Jack tog yxan, gav hönan till sin mor och började hugga av den kraftiga, gröna stjälken. Det knakade till och svajade och föll slutligen till marken med ett stort brak!

Trollet låg död under bladen. Och Jack och hans mor levde lyckliga i alla sina dagar med hönan som lade gyllene ägg.

Det var en vacker sommardag på landet. Solen sken och värmde ett gammalt hus, som var omgivet av djupa kanaler. Från muren som gick runt huset fram till kanalens kant växte stora, gröna blad, som var så hög att barnen kunde gömma sig under dem, och det var där som en anka hade byggt sitt bo och lagt sina ägg.

Hon började bli väldigt trött på att ligga och ruva, när hon äntligen hörde ett knak. Ett litet huvud stack ut och sedan ett till och ett till. De vaggade ut ur lövverket och kikade sig omkring.

- Världen är stor! se de till sin mamma.

Hon räknade sina ungar och tittade efter i boet. Där låg ett ägg kvar, det största av dem alla. Det hade inte kläckts ännu. Ankmamman ruvade ägget tills det äntligen kläcktes, och ut snubblade den största och fulaste ankunge hon någonsin hade sett.

- Det var mig en stor och stark krabat, sa hon. Inte alls som de andra småttingarna.

Nästa dag strålade solen igen när ankmamman och hennes ungar gick ner till kanalen för att prova på att simma. Plask! Mamman hoppade genast i vattnet, och alla de små dunbollarna följde efter. En efter en hoppade de i och simmade som om de aldrig hade gjort annat. Till och med den stora grå ungen simmade omkring som de andra.

- Kvack, kvack! sa ankmamman. Följ med mig nu, så ska jag visa er den stora världen. Men håll er nära mig så att ingen trampar på er, och se upp för katten.

Först kom de till gårdsplanen där alla de tama ankorna höll till.

- Ni måste buga er för den gamla ankan där borta, sa ankmamman till sina ungar. Hon är en långväga gäst, som kommer ändå ifrån Spanien.

Alla ankorna på gårdsplanen stirrade på den nya kullen och började prata med varandra.

- Titta, så ful den där är! sa de och flera av ankorna flög bort och hackade på den grå ungen.

- Låt honom vara, sa hans mamma. Han har inte gjort något ont.

- Det var fina ungar du har, sa den gamla ankan. Alla är väldigt söta, utom en.

- Nej, han kanske inte är så vacker, sa hans mamma, men han är snäll och han simmar lika bra som de andra, ja, faktiskt lite bättre.

Hon strök den fula ankungen över halsen och rättade till hans rufsiga fjädrar. Men det var ingen bra dag för den stackars fula ankungen. Han blev biten och retad av både ankor, hönor och kalkoner.

Och det blev bara värre och värre. Flickan som matade fåglarna sparkade honom, och till och med hans egna syskon var stygga mot honom. Så han bestämde sig för att rymma. Han rusade genom häcken och skrämde några små sparvar. "Det är för att jag är så ful", tänkte han och sprang vidare. 

Han kom till en hed där det levde vilda änder.

- Du var mig en riktig fuling, sa de vilda änderna till sin nya vän, men det gör inget för vår del, bara du inte plötsligt får för dig att gifta dig med någon i vår familj.

Stackars liten! Han hade inte ens tänkt tanken att gifta sig. Han ville bara leva i lugn och ro bland vassen och simmar runt i vattnet. I två hela dagar hade han det bra där, men på den tredje dagen vaknade han av ljudet av gevär och skällande hundar. Han såg änder och gäss falla döda ner från skyn.

Ungen höll sig alldeles stilla medan hundar plaskade runt i vattnet omkring honom och trampade ner vassen både åt höger och vänster. Under ett läskigt ögonblick stod han nos mot nos med en jakthund, men den rusade snabbt iväg igen.

- Jaha, sa han för sig själv, jag är visst så ful att inte ens en jakthund vill fånga mig.

Det blev inte tyst igen förrän sent på eftermiddagen. Sedan väntade den fula ankungen ytterligare en timme innan han flydde från hemmet i vassen. När mörkret föll hade han just kommit fram till en liten stuga med en dörr som var trasig. Hålet var precis lagom stort för honom att smyga igenom. I stugan bodde en gammal kvinna med en katt, som låg i hennes knä och spann förnöjd, och en höna som värpte goda ägg. De sov alla djupt och märkte inte att de hade fått besök förrän nästa morgon. Katten jamade, och hönan kacklade:

- Vad står på? frågade kvinnan och såg sig om i rummet.

Hon såg dåligt och trodde att ungen var en fet anka som hade gått vilse. 

- Är det en hona, får vi goda ankägg också, sa hon.

I tre hela veckor satt ankungen i ett hörn i stugan och var ledsen. En dag öppnade gumman dörren, och han kände det varma solskenet på sina fjädrar. Han fick sådan lust att simma att han bara måste berätta det för hönan.

- Vad är det med dig? sa hönan. Du gör ingenting på dagen, du bara sitter och drömmer. Du kan väl lägga ägg eller spinna och glömma dina konstiga fantasier?

- Jamen, du är härligt att simma, sa ungen. Vattnet sluter sig över huvudet, och man dyker ner till bottnen.

- Du är tokig, sa hönan och skakade på huvudet. Varför frågar du inte katten, som är det klokaste djuret jag vet, om han skulle vilja simma och dyka ner till bottnen av dammen. Eller fråga vår goda matmor. Ingen är mer klok än hon. Tror du verkligen att hon skulle vilja ta sig en simtur och dyka med vatten över huvudet?

- Du förstår ju inte, snyftade den fula ankungen.

- Pytt! Tror du att du är klokare än både katten och gumman för att inte tala om mig? Du borde verkligen vara tacksam för all den vänlighet du har bemötts med här. Har du inte ett varmt rum att bo i? Och har du inte glädjen av vårt sällskap, vår vishet och enorma erfarenhet? Du kanske inte gillar att göra sanningen, men det är det vänner är till för att berätta. Ta dig samman nu och lär dig spinna eller lägga ägg.

- Jag tror jag ska bege mig ut i den stora vida världen igen, sa ungen.

- Ja, iväg med dig då, sa hönan, och den fula ankungen flydde ut genom den öppna dörren.

Snart hittade han svala, sköna vattendrag som han hade längtat så efter. Först sam han på ytan, och sedan dök han ner till bottnen. Det var underbart. Men fortfarande var det inga andra djur som brydde sig om honom."Det är för att jag är så ful", sa han till sig själv.

Det blev höst, och bladen blev gula och bruna. Den stackars ungen började darra allteftersom det blev kallare och kallare. 

En kväll när solen höll på att gå ner, såg han en flock stora fåglar som flög uppe i skyn. Det var de vackraste varelser han någonsin sett. Deras fjädrar var vita och deras halsar var långa och smala. Det var svanar som flög söderut till varmare länder.

Det blev en kall vinter, och den stackars ungen var alldeles ensam. Han frös nästan fast i isen när en vänlig boende fick syn på honom och tog med honom hem. Där återfich han sina krafter, men barnen ville hela tiden leka med honom. Han var lite rädd för deras hårda nypor, och en dag flydde han ut i snön igen.

Det vore allt för hemskt allt som den fula ankungenfick stå ut med denna vinter, men det varade inte för evigt. En dag kände han hur solen började värma hans fjäderdräkt. Lärkorna sjöng. Det var vår! Den fula ankungen sträckte på sig och skakade sina vingar. De var mycket starkare än förut, oh han flög iväg längs kanalen och landade vid en trädgård full med blommande äppleträd. Det var vackert och doftade underbart. Då kom tre vackra svanar simmande i kanalen. Ankungen blev så förtjust när han fick syn på dem, att han flög ut över vattnet och simmade fram till dem. "De vill väl inte veta av mig för att jag är så ful", tänkte han och hängde med huvudet. Då såg han sin spegelbild i vattnet. Och han såg ingen ful, grå ankunge, utan en vacker, vit svan! De sotra svanarna samlades kring honom, strök honom över halsen med näbbarna och var mycket lyckliga. Han mindes hus han hade blivit hånad och retad och att alla hade sagt att han var den fulaste fågel av alla. Nu tänkte han för sig själv: "När jag var en ful ankunge kunde jag väl aldrig ana att jag skulle bli så här lycklig!"

På nyårsafton gick en flicka omkring på stadens gator barfota, hungrig och kall. I sin hand höll hon en bunt svavelstickor, som hon sålde, men ingen hade köpt något av henne på hela dagen. Ingen hade ens kastat ett mynt till henne.

Snöflingorna lade sig på hennes långa, ljusa hår. Det lyste hemtrevligt ur varje hus i staden, och doften av helstekt gås kändes i den kalla natten. Flickan sjönk ner i ett skyddat hörn mellan två hus, kurade ihop sig och försökte hålla värmen.

Den lilla flickan med svavelstickorna vågade inte gå hem. Hon var säker på att att hennes far skulle slå henne, eftersom hon inte hade tjänat ett öre på hela dagen. Dessutom var det nästan lika kallt i hennes hem som det var ute på gatan. Hennes händer var helt blåfrusna. Om hon kunde stryka eld på en svavelsticka, skulle hon bli lite varmare. Hon drog ut en sticka och strök den mot väggen. Lågan både lyste upp och värmde, precis som ett stearinljus, och hon höll händerna över den. Underbart!

För den stackars flickan kändes det som om hon satt framför en stor järnspis. Elden brann så skönt att hon sträckte ut sina fötter för att värma dem också. Men just då slocknade lågan, och flickan stod där åter i mörker och kyla. Då strök flickan eld på ännu en sticka, och ljuset lyste upp väggen och tycktes göra den genomskinlig så att flickan kunde se rakt in i det varma, sköna rummet på andra sidan. Hon såg ett bord vackert dukat med en snövit duk och det finaste porslin. I ena änden av bordet låg en rykande het helstekt gås, som var gyllenbrun och fylld med äpplen och sviskon. Den lilla flickan såg gåsen hoppa ner från bordet och vagga fram på golvet tills den stod alldeles framför henne. Sedan slocknade lågan igen, och allt flickan kunde se var den tjocka, kalla väggen framför henne.

Då tände flicken en tredje sticka. Ännu en gång sköt lågan upp från stickan, och flickan tyckte sig sitta framför en vacker julgran. Tusentals små ljus glittrade på grenarna, och små målade figurer tittade ner på henne där hon satt under det väldoftande trädet.

Men just när flickan sträckte sig efter figurerna, slocknade lågan. Alla julljusen fortsatte att brinna klart tills de såg ut som stjärnor på himlen. En av stjärnorna föll och fick efter sig en lång svans av strålande ljus.

- Nu har någon dött, sa den lilla flickan stilla.

Hennes mormor, som var den enda människa som någonsin varit snäll mot henne, men som nu var död, hade lärt henne att när en stjärna på himlen faller, flyger en själ upp till Gud.

Den lilla flickan tände ännu en sticka mot den hårda muren, och i det bländande ljuset såg hon sin kära mormor, mild och kärleksfull som hon alltid varit, men också strålande lycklig, som hon aldrig hade varit medan hon levde.

- Åh, min käraste mormor! ropade flickan. Ta mig med dig! Jag vet att du är borta så snart stickan har slocknat. Du kommer att försvinna ifrån mig precis som spisen, nyårsfesten och julgranen!

Och fort, fort tände flickan alla de stickor som ännu fanns kvar i bunten, De brann starkare och klarare än solen mitt på dagen. Den vänliga mormodern tog den stackars lilla flicka i sin famn och kramade henne hårt. Sedan flög de båda iväg, fulla av lycka.

De flög högre och högre, högt uppe över jorden, tills de nådde den plats där det varken finns kyla eller hunger, sorg eller smärta - de flög ända hem till Gud.

Men i gryningens kalla ljus fann man den lilla flickan med svavelstickorna liggande på den hårda, iskalla marken. Hon hade krupit ihop i en snödriva vid muren och frusit ihjäl när alla hennes stickor hade slocknat. Bredvid flickan låg de utbrända svavelstickorna.

- Hon har försökt värma sig, den lilla stackaren, sa någon förbipasserande som såg henne ligga där.

Men ingen visste vilka vackra syner flickan hade sett eller hur underbart hon och hennes snälla mormor firade nyår i himmelen!