För mycket länge sedan levde en kung och en drottning, som var ledsna över att de inte hade några barn. En dag satt drottningen vid dammen i slottets trädgård och tänkte på vad önskade sig. Då hoppade en groda upp på ett näckrosblad framför henne och sa:

- Din önskan kommer att gå i uppfyllelse. Innan ett år har gått, har du fått en liten dotter.

Och det blev så som grodan hade sagt. En fin liten flicka föddes, och kungen var så lycklig att han ordnade en stor fest. Alla kungaparets släktingar och vänner samt kungar och drottningar från andra länder bjöds in, tillsammans med tolv feer, som skulle ge prinsessan särskilda gåvor. Nu hände det sig att det fanns tretton feer i den här delen av kungariket, men alla vet ju att tretton är ett olyckstal. Så en av feerna blev inte inbjuden, och hon blev mycket besviken och arg. Den stora dagen för festen kom, och alla gästerna samlades i den stora bankettsalen på det kungliga slottet. Var och en av gästerna hade med sig en gåva till flickan, och feerna ställde upp sig för att dela ut sina speciella gåvor till prinsessan.

- Jag ger henne vishet, sa den första fen.

- Jag her henne skönhet, sa nästa.

De andra gav henne god hälsa, rikedom och så vidare tills prinsessan hade fått allt en far och mor kan önska sin dotter. När elva feer hade gett sina gåvor och den tolfte steg fram, öppnades dörren och in kom den trettonde fen på ett fruktansvärt humör och skulle hämnas.

- När prinsessan är sexton år ska hon sticka sig på en slända och dö! skrek fen högt.

Sedan vände hon ryggen åt alla och gick ut ur salen lika hastigt som hon hade kommit.

Alla var helt förskräckta, men den tolfte fen hade kvar sin gåva. Hon steg fram och sa att hon inte kunde ta bort den onda fens förbannelse, men att hon kunde mildra den.

- Prinsessan kommer inte att dö, utan att sova i etthundra år, sa hon.

Men kungen och drottningen hoppades ändå kunna rädda sin dotter från detta hemska öde och beordrade att alla sländor i landet skulle förstöras.

Den lilla prinsessan växte, och alla älskade henne.

Åren gick, och en vacker dag fyllde prinsessan sexton år. Eftersom hon var alldeles ensam i slottet passade hon på att ströva omkring på ställen där hon aldrig varit förut, och plötsligt befann hon sig i ett gammalt torn. Hon smög försiktigt uppför den vindlande trappan tills hon kom till en dörr, som var låst med en rostig nyckel. Prinsessan vred om nyckeln, dörren öppnades och därinne satt en gumma vid en spinrock.

- Godmorgon, frun, sa prinsessan. Vad gör ni här?

- Jag spinner, svarade den gamla damen. Kom hit, du vill väl prova?

Men prinsessan hann inte mer än att ta sländan i sin hand, så hade hon stuckit sig på fingret och föll i en djup sömn. Alla på hela föll i dvala: kungen och drottningen som just hade återvänt hem, deras hovfolk och tjänare. Hästarna i stallet, duvorna på taket och till och med elden i spisen; allt verkade dö i exakt samma ögonblick.

En tjock törnroshäck växte upp runt slottet, tills inte ens flaggan på det högsta tornet syntes. Historien om den sköna prinsessan och alla som sov i det inbäddade slottet, spreds över hela landet.

Många prinsar kom och försökte hugga sig igenom törnerna för att nå prinsessan, men ingen klarade det. Häcken var för tjock och taggarna för vassa.

När många år hade gått, fick en prins från ett annat land höra talas om slottet med den sovande prinsessan. Han blev inte avskräckt av att alla som försökt hade misslyckats.

Det hade precis hunnit gå etthundra år sedan den stora sömnen föll över slottet. När den unge prinsen närmade sig den tjocka törnroshäcken, förvandlades taggarna till blommor och häcken delade sig för att släppa fram honom.

På gårdsplanen låg hästar, hundar och tjänare och sov djupt. Prinsen klev över allt hovfolket som låg inne i slottet, och han såg också kungen och drottningen sovandes på sin tron.

Prinsen letade i alla rum på slottet. Allra sist kom han till det höga tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren där prinsessan låg. Hon var så vacker att prinsen inte kunde låta bli att böja sig fram över henna och ge henne en kyss. Och just då ryckte det i hennes ögonloch, hon tittade upp på honom och log. Sedan vaknade kungen och drottningen, hovet, tjänarna, hästarna, hundarna och flugorna på väggen. Elden i den öppna spisen flammade upp och började brinna som förr. Hela slottet var vid liv igen. Man pratade, ropade, sjöng och skrattade som om ingenting hade hänt. Att det hade gptt etthundra år spelade ingen roll för alla som hade sovit inne i slottet. 

Snart firade man ett stort bröllop för Törnrosa och den unge prinsen. De var lyckliga tillsammans så länge de levde.

En gång för länge sedan fanns det en köpman som hade tre vackra döttrar. De äldsta systrarna brydde sig mest om fina kläder och juveler, men den yngsta, Skönheten, hade ett ödmjukt och kärleksfullt hjärta. Hennes far älskade henne extra mycket. 

En dag skulle köpmannen ge sig iväg på en lång resa och frågade döttrarna vad de ville att han skulle ta med sig hem.

- Jag skulle vilja ha ett diamanthalsband, sa den äldsta.

- Och jag ett pärlhalsband! utbrast den näst äldsta.

- Jag vill att du kommer hem så snart som möjligt, sa Skönheten, och om du kan hitta en vit ros så blir jag glad.

De äldre systrarna retade Skönheten för att hon bad fadern om en ros.

- Du har ju massor av rosor i din trädgård, sa de.

- Men jag har ingen vit ros, svara Skönheten medan hon i sitt stilla sinne undrade varför de önskade sig smycken.

Köpmannen glömde inte sina döttrars önskningar på resan. Han köpte ett diamanthalsband och ett pärlhalsband innan han begav sig hemåt. Men eftersom det var vinter kunde han inte hitta någon vit ros till Skönheten.

Inte långt ifrån hemstaden blåste det upp till snöstorm, och köpmannen valde fel väg i en korsning och red vilse. Precis när han skulle till att vända om, fick han syn på ljus längre fram. Han tog sikte på dem och stod strax framför porten till ett stort slott.

Han hoppades att någon skulle komma och erbjuda honom en säng för natten, för han var trött och frusen. När han skulle knacka på porten, märkte han att den var öppen. Det syntes inte till några tjänare, så han gick in. I en stor sal, fann han en härlig måltid framdukad. Ingen verkade bry sig om maten, men själv var han mycket hunrig, så han satte sig och började äta.

I ena hörnet av salen fanns en öppen dörr, och när han kikade in såg han en säng som var färdigbäddad. Köpmannen var mycket trött, så han lade sig och sov gott. På morgonen hade något lagt fram torra, rena kläder åt honom, och i stora salen väntade frukost. Han hade velat tacka sin gästvänliga värd, men fortfarande syntes ingen människa till.

När köpmannen gick genom trädgården på väg till stallet för att hämta sin häst, såg han en vacker rosenbuske översållad med vita rosor. Köpmannen mindes givetvis sin yngsta dotters önskan, sträckte ut handen och plockade en enda liten vit ros. Plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål bakom buskarna och ett hemskt odjur störtade fram.

- Vem är det som stjäler min vita ros? röt han.

Den stackars köpmannen darrade och var så rädd att han knappt kunde tala.

- Det var inte meningen att stjäla! stammade han. Min dotter bad mig att ta med en vit ros till henne, och detta är den enda jag har sett på min resa.

- Detta är min käraste rosenbuske, och alla som rör vid den måste dö! sa Odjuret. Emellertid kan jag tänka mig att att låta dig gå om du lovar att föra till mig det första som möter dig när du kommer hem.

Köpmannen gick givetvis med på detta, och under ridturen hem hoppades han att det skulle vara katten som kom ut och mötte honom och inte hans kära hund. Men när han närmade sig huset, var det hans yngsta dotter Skönheten som kom springande emot honom. Han blev så blek att Skönheten trodde att fadern var sjuk när hon såg på honom.

Han gav henne den vita rosen och tog hennes hand. Sedan berättae han allt som hade hänt och löftet han hade givit till Odjuret.

- Jag lämnar aldrig dig ifrån mig, min flicka, sa han.

Men dottern svarade:

- Du måste hålla ditt löfte, far. Odjuret kommer kanske att vara snäll mot mig.

De red tysta hela vägen till slottet. Porten var öppen, och en underbar måltid för två var framduka i den stora salen. De satte sig till bords, men ingen av dem kunde få ner en bit. Klockan nio hördes ett rytande och det stora Odjuret kom in. Han sa vänligt till köpmannen:

- Du får sova här i natt, men imorgon måste du ge dig av utan Skönheten. Oroa dig inte för henne. Hon kommer att få allt hon önskar här.

Far och dotter skildes åt, men Skönheten vande sig snart vid livet i slottet. Hon hade ett fint rum med rosor utanför fönstret och på ett bord stod en fantastisk spegel. Med gyllene bokstäver stod det skrivet runt spegeln: "Vad du önskar ser du här. Snart du får din önskan här".

- Jag kan önska mig hem när jag vill, sa Skönheten för dig själv. 

Ofta tittae hon i spegeln för att se vad som hände alla därhemma. Hela dagarna roade hon sig själv, och på kvällen åt hon middag tillsammans med Odjuret. Efter måltiden brukade Skönheten sjunga för honom. En kväll frågade han henne:

- Är jag väldigt ful?

Han lät så lesen, att Skönheten tyckte det var svårt att svara.

- Du har ett hjärta av guld, svarade hon till slut. Det är inte utseendet som är det allra viktigaste.

En tår rann nerför Odjuret kind, och Skönheten tyckte väldigt synd om honom.

- Jag tycker mycket om dig, försäkrade hon.

- Vill du gifta dig med mig, min käraste? frågade han.

- Nej, jag kan inte gifta mig med ett odjur! snyftade hon.

Bedrövad gick Skönheten till sitt rum. Hon tittade i den magiska spegeln för att se sin familj. Där såg Skönheten sin älskade far ligga till sängs, mycket sjuk.

Nästa dag kunde Skönheten inte göra något på hela dagen. Hon bara väntade tills hon träffade Odjuret och kunde fråga honom om hon fick besöka sin far.

- Om du lämnar mig nu kommer du aldrig tillbaka, sa Odjuret sorgset.

- Jag lovar att jag återvänder efter en vecka, käre vän. Låt mig få åka, snälla, bad Skönheten.

- Låg gå, sa han, men ta den här ringen, och när du vill komma tillbaka sätter du den på dig när du lägger dig och på morgonen är du åter på slottet.

På kvällen tittade hon i den magiska spegeln och önskade sig hem. Skönheten somnade med ringen i ett fast grepp i handen och vaknade i sin fars hus. Han blev så glad över att se henne igen att han grät. Fadern kryade strax på sig. När en vecka hade gått var han frisk, men Skönheten kunde inte lämna honom. Så hon bröt sitt löfte till Odjuret och stannade en vecka till.

En natt hade hon en konstig dröm. Hon drömde att hon var i Odjuret trädgård. När hon kom till den vita rosenbusken, fann hon Odjuret på marken, och det såg ut som om han höll på att dö. Hon sprang fram till honom, och han ropade:

- Skönheten, du har krossat mitt hjärta, och jag dör utan dig!

Skönheten vaknade och längtade så efter sitt kära Odjur att hon sträckte sig efter den magiska ringen och satte den på sitt ena finger. När hon vaknade igen, var hon på sitt rum på slottet, precis som Odjuret hade sagt. Hon mindes sin dröm och sprang ut i trädgården för att leta efter honom. Vid den vita rosenbusken fann hon Odjuret liggande helt stilla. Skönheten trodde att han var död.

- Käraste Odjuret! ropade hon och kastade sig om hans hals. Snälla, dö inte, för jag har kommit tillbaka för att ta hand om dig och gifta mig med dig, för jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Hon grät med ansiktet i händerna, men när hon reste sig kunde hon inte se Odjuret. Genom tårarna såg hon bara en prins vid sin sida. 

- Vem är du? Och vad har du gjort med Odjuret? frågade Skönheten skarpt.

- Känner du inte igen mig, kära Skönheten? sa prinsen. Jag är Odjuret som du älskade och som du gav liv och lycka. En ond häxa förtrollade mig så att jag blev ett odjur. Det enda som kunde rädda mig var en kvinnas kärlek.

- Om du verkligen är mitt odjur, så vill jag gifta mig med dig, sa Skönheten.

Så gick de till den magiska spegeln och tittade in i den. Prinsen såg Skönheten som sin brud med en bukett vita rosor. Deras önskningar gick i uppfyllelse, och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Det var en gång tre små grisar, som en fin sommardag bestämde sig för att lämna gården och gå ut i den stora, vida världen. När de gick där på stigen, talade de om vad de skulle göra.

- Vi kommer att behöva var sin tomt där vi kan bygga ett hus att bo i, sa den lilla grisen till sina bröder.

De träffade en man med en kärra full med halm. Den första lilla grisen frågade om han fick lite halm att bygga ett hus av. Mannen gav grisen lite halm. Och den lilla grisen vinkade farväl till de andra två, byggde sig ett hus och var mycket nöjd med sig själv. Men så kom en varg förbi, och när han såg huset av halm stannade han och tittade in genom fönstret. Därinne såg han en gris. Så han gick till dörren, knackade på och sa med sin vänaste röst:

- Lilla gris, lilla gris, får jag komma in?

Och den lilla grisen svarade:

- Nej, stora varg, hellre äter jag upp kepsen min!

- Då ska jag stånka och pusta tills huset blåst ikull! ropade vargen.

Och han stånkade och pustade tills huset av halm blåst ikull, och han slukade den första lilla grisen.

Under tiden hade de andra grisarna fortsatt gå, tills de mötte en man med en kärra full med träpinnar. En av de små grisarna sa till mannen:

- Skulle du vilja ge mig några pinnar att bygga ett hus av?

Mannen gav honom gärna några pinnar, den andra grisen vinkade farväl till sin bror, byggde sitt hus och var mycket nöjd med sig själv.

Snart kom vargen förbi, och när han såg huset byggt av pinnar, stannade han och tittade in genom fönstret. Därinne såg han den andra lilla grisen. Han knackade på dörren och sa med sin vänaste röst:

- Lilla gris, lilla gris, får jag komma in?

Och den andra grisen sa då:

- Nej, stora varg, hellre äter jag upp tavlan min!

- Då ska jag stånka och pusta tills huset blåst ikull! ropade vargen.

Och han stånkade och pustade tills huset av pinnar blåst ikull, och han slukade den andra lilla grisen.

Den tredje grisen var smartare än de andra två. Han mötte en man med en kärra med tegelstenar och tänkte: "Det är precis vad jag behöver". Så han bad mannen ge honom stenar till ett hus, och den generöse mannen lämnade ett lass med fina tegelstenar. Så byggde den tredje grisen sig ett rejält hus med kök och en stor öppen spis.

Sedan kom vargen och knackade på och sa:

- Lilla gris, lilla gris, får jag komma in?

Och den lilla grisen svarade:

- Nej, stora varg, hellre äter jag upp skorstenen min!

- Då ska jag stånka och pusta tills huset blåst ikull! ropade vargen.

Och han stånkade och pustade och pustade och stånkade, men hur mycket han än försökte, kunde han inte få ikull huset. Den lilla grisen skrattade åt vargen genom fönstret. Vargen tänkte: "Om jag ska få äta upp den här smarta grisen, måste jag ha en listig plan". Därför ropade han:

- Lilla gris, lilla gris, jag vet var det finns ett helt fält fullt med fina rovor.

- Var då någonstans? frågade den lilla grisen.

- Bakom bonden Jakobssons hus, svarade vargen. Om du är klar klockan sex imorgon bitti kan jag komma förbi här, så kan vi ha sällskap dit.

- Javisst, jag ska vara klar, sa den lilla grisen.

Men den lilla grisen gick upp klockan fem, sprang till bondens fält, fyllde en säck med rovor och var tillbaka i sitt trygga hus när vargen kom för att hämta upp honom klockan sex.

- Är du färdig att gå, lilla gris? ropade vargen.

- Haha! skrattade grisen. Jag tyckte att du sa att vi skulle gå klockan fem. Jag har redan varit vid fältet och plockat rovor, och nu håller jag på att laga en härlig gryta.

Vargen blev mycket arg, men med sin vänaste röst sa han:

- Lilla gris, det finns fina äpplen på Ekegården. Om du är klar klockan fem imorgon bitti kan jag komma förbi här, så kan vi ha sällskap dit.

- Javisst, sa den lilla grisen. Vi ses imorgon.

Men den lilla grisen gick upp klockan fyra och promenerade ensam till Ekegården. Han klättrade upp i ett träd och fyllde sin säck. När han var på väg ner, såg han vargen komma. Vargen ropade:

- Men lilla gris, du väntade ju inte på mig. Är det goda äpplen?

- Ja, de är delikata. Här får du ett, sa grisen och kastade ett äpple så långt han kunde. 

När vargen sprang efter det, hoppade grisen ner från trädet och sprang hem så fort han kunde. Vargen var som besatt av att äta upp grisen, så nästa dag knackade han på igen.

- Det är en marknad i staden i eftermiddag. Ska du gå dit?

- Oh ja! sa den lilla grisen glatt. Jag älskar marknader. När ska vi gå, tycker du?

- Klockan tre, svarade vargen.

Som vanligt gick grisen en timme tidigare och kom ensam till marknaden. Han köpte sig en stor tunna. På hemvägen såg han vargen komma mot honom längs vägen. Snabbt hoppade han ner i tunnan och satte den i rullning nerför backen rakt mot vargen. Vargen blev så rädd att han vände och sprang raka vägen hem igen. Senare samma kväll gick vargen till den lilla grisens hus. Han stod vid dörren och berättade hur rädd han hade blivit när tunnan hade rullat mot honom i hög fart. Den lilla grisen skrattade och sa:

- Det var jag som låg inuti tunnan!

Detta gjorde vargen helt rasande. Han röt:

- Jag ska äta upp dig! Nu klättrar jag ner genom skorstenen och tar dig!

Medan vargen klättrade upp på taket, tände grisen en rejäl brasa i den öppna spisen och kokade en gryta med vatten. Vargen hamnade rakt i det kokheta vattnet, och den lilla grisen åt kokt varg till middag. Oh den tredje lilla grisen levde lycklig i sitt fina stenhus i många, många år.

För länge sedan levde det en kung som hade flera vackra döttrar. Den yngsta av dem var så vacker att till och med solen fötrollades av henne när hon kum ut för att leka. Ofta var hon ute i slottets trädgård alldeles ensam. En eftermiddag dansade hon omkring i gräset och bollade med sin favoritboll, som var förgylld. Hon kastade den högt upp i luften och fångade den, om och om igen.

Bollen glimmade i solskenet, och prinsessan missade den när hon för ett ögonblick bländades av den starka reflexen. Hon skrattade högt och sprang efter bollen nerför en backe. Sedan kastade hon den förgyllda bollen högt upp i luften och såg med skräck på när den föll ner i en brunn, som var så djup att det tycktes ta en evighet innan hon hörde bollen landa i vattnet med ett högt plask. 

Prinsessan satte sig ned vid brunnen och grät. Hon grät högre och högre tills hon hörde en röst som sa:

- Varför gråter du, kungens dotter? Dina tårar skulle kunna smälta hjärtat till och med hos en sten.

Hon vände sig om och tittade mot den plats varifrån rösten kommit och såg en groda som stirrade på henne.

- Var det du som talade? Jag gråter över min förgyllda boll, som har fallit ner i brunnen, och jag vet inte om jag nånsin kan få den tillbaka.

- Gråt inte, sa grodan. Jag kan hämta den till dig. Men va får jag i gengäld i så fall?

- Vad skulle du vilja ha, min kära groda? Du kan få mina juveler, mina pärlor eller min gyllene krona.

- Jag behöver inte ha några sådana saker, svarade grodan. Men om du älskar mig och låter mig leka med mig, sitta vid ditt bord, äta från din tallrik, dricka ur ditt glas och sova i din säng, då ska jag gladligen klättra ner och hämta din förgyllda boll.

- Ja, jag lovar att du ska få allt det där om du bara hämtar min boll, skrek hon och tänkte att hon nog aldrig skulle behöva hålla sitt löfte till grodan.

Grodan hoppade samtidigt ner i brunnen, tog bollen i sin mun och klättrade upp igen. Prinsessan tackade honom, tog bollen och sprang tillbaka till slottet så fort hon kunde.

- Stopp! Vänta på mig! Jag hinner inte med! kväkte grodan så högt han kunde, men hon hörde honom inte.

Prinsessan glömde snart grodan och löftet hon hade gett honom, och grodan hoppade ledsen tillbaka ner i sjön.

Senare samma dag satt kungens yngsta dotter vi matbordet med sin far och syna systrar när hon hörde någon knacka på dörren. Hon gick och öppnade, och där stod grodan. Prinsessan blev alldeles blek och smällde igen dörren. När hon återvänt till bordet, frågade hennes far om det var en jätte som knackat på eftersom hon såg helt förskrämd ut.

- Nej, käre far, det var ingen jätte, utan en ful groda.

- Och vad vill den här grodan? frågade kungen.

Och så berättade prinsessan om hur om hade blivit av med sin förgyllda boll i brunnen och löftet hon hade gett till grodan. Då sa kungen:

- Ett löfte måste hållas. Gå tillbaka och släpp in honom.

Motvilligt återvände prinsessan till dörren, och grodan följde henne tillbaka till hennes plats.

- Lyft upp mig, sa han, och kungen befallde henne att lyda.

Hon satte den lilla groddan på sin stol. Genast hoppade han upp på bordet och sa:

- Flytta nu din tallrik närmare mig, så äter vi tillsammans.

Alla som satt rund bordet såg att hon inte ville, men hon gjore vad hon hade lovat. Grodan njöt av varje matbit, men kungens dotter mådde illa och kunde inte äta mer av den goda maten. När måltiden var över, lyfte hon ner grodan på golvet och han följde med henne ut i trädgården för att leka.

Den lilla grodan följde prinsessan överallt, och när hon trodde att hon kunde undkomma honom, rusade hon tillbaka till slottet det fortaste hon kunde. Hon mindes ju att hon också hade lovat att grodan skulle få sova i hennes säng. Därför rusade hon direkt upp till sitt sovrum och låste dörren. Precis när prinsessan hade hoppat ner i sängen hördes en försynt knackning.

- Vem där? ropade hon med darrande röst.

- Släpp in mig nu, sa grodan. Du lovade faktiskt att jag skulle få sova i din säng, och din pappa sa ju att ett löfte måste hållas.

Så prinsessan öppnade dörren, och grodan hoppade rakt upp i sängen. Den livrädda flickan kurade ihop sig så långt bort från grodan hon kunde komma, men hon sov inte på hela natten.

Nästa dag vet inte grodan från prinsessans sida. Han lekte med henne, satt i hennes knä i vagnen och åt från hennes tallrik. Prinsessan började tröttna på den fula grodan och var rädd att hon aldrig skulle bli av me honom.

- Kommer du aldrig att lämna mig i fred, din fula lilla groda? frågade hon honom med tårar i ögonen.

- Först måste du kyssa mig. Och om du sedan verkligen vill att jag ska lämna dig, så gör jag det.

Kyssa en groda? Hon skulle väl hellre dö. Men hon ville så gärna bli av med honom att hon tog ett djupt andetag, blundade och höll fram läpparna.

När hon öppnade ögonen igen hade grodan försvunnit och istället stod där en ståtlig prins. Han berättade att en häxa hade förtrollat honom och att bara en vacker prinsessa kunde lösa förtrollningen. Prinsessan blev genast kär i prinsen, och de sprang tillbaka till slottet för att hitta hennes pappa. Han samtyckte deras giftermål, och prinsen och prinsessan levde lyckliga i alla sina dagar.

DET TOG 40 MINUTER!!!!!!!!!

Det var en gång en rik adelsman som sörjde sin döda fru. Men han beslöt sig för att gifta om sig så att hans förtjusande dotter skulle få en mor igen. Tyvärr valde fadern en fåfäng och självisk kvinna med två döttrar som var likadana. Hon avslöjade inte sitt rätta jag förrän efter bröllopet. Tyvärr dog adelsmannen strax därefter. Husets nya härskarinna befallde styvdottern att arbeta i köket och bo med tjänarna, medan hon och hennes döttrar levde i lyx och överflöd.

När flickan var färdig med sitt arbete, brukade hon sitta vid spisen och hade alltid aska på sina kläder. Därför kallades hon för Askungen. Hennes kläder var slitna och smutsiga, men hon var ändå mycket sötare än sina pråliga styvsystrar.

En dag kom en inbjudan från slottet. Kungen ordnade en bal för prinsen. De båda styvsystrarna var överlyckliga. Hela tiden pratade de om vad de skulle ha på sig och beställde de vackraste klänningarna från landets bästa skräddare. Askungen ville gärna gå på balen och styvsystrarna retade henne och sa:

- Askungen, skulle inte du tycka att det vore roligt om du fick klä upp dig och åka i den fina vagnen till slottet och dansa med de unga, rika adelsmännen, ja, kanske också få träffa självaste prinsen?

Alla i hela riket visste att prinsen letade efter en lämplig flicka att gifta sig med, och Askungens själviska styvmor hoppades att han skulle välja någon av hennes två döttrar.

Snart var den stora dagen inne. Hela dagen hjälpte Askungen sina styvsystrar med deras hår, skor och klänningar, och när vagnen kom för att köra dem till slottet, hjälpte hon dem upp i vagnen. När vagnen hade åkt iväg, sjönk Askungen ner vid spisen, helt utmattad och förtvivlad. Hon började att snyfta och gråta. Då fick Askungen plötsligt se sin gudmor, den goda fen, som frågade:

- Varför gråter du, mitt kära barn?

- Jag önskar att jag också fick gå på den stora balen i slottet, snyftade Askungen.

- Om du gör som jag säger, så ska du få gå på balen ikväll. Spring först ut i trädgården och hämta en pumpa, sa fen till den förvånade Askungen.

Askungen tog den största pumpa hon kunde hitta till sin gudmor, som rörde vid den med sitt trollspö. Genast blev den till en vacker, gyllene vagn.

- Hämta nu råttfällan och öppna den försiktigt, sa fen.

Sex möss sprang ut, och när fen rörde vid dem med sitt trollspö, blev de förvandlade till vackra, gråa hästar. Sedan skulle Askungen hitta en råtta, som fen förvandlade till kusk. Sex små ödlor blev till stiliga lakejer.

- Duger detta ekipage till att köra den unga damen till balen? frågade fen Askungen.

- Oh ja, det är en fantastisk vagn och allting! svarade Askungen. Men...

- Aha! Du undrar vad du ska ha på dig, eller hur, kära vän? Låg mig se, vad skulle passa dig?

Så svängde fen sitt trollspö över Askungen, och på en sekund förvandlades hennes trasor till den mest fantastiska balklänning. Askungen hade också fått vackra juveler, och på fötterna bar hon ett par utsökta glasskor.

- Iväg med dig nu, sa fen. Men kom ihåg att lämna slottet innan klockan slår tolv, för då tar magin slut.

Askungen lovade och åkte iväg i den fina vagnen.

När Askungen klev in i balsalen blev det alldeles tyst. Musiken och dansen stannade av, för hon var den vackraste flickan i hela salen. Prinsen bjöd upp henne och tog hennes hand. De dansade tillsammans hela kvällen.

Vid middagen var prinsen så upptagen av att prata med Askungen att han inte åt en enda bit! Sedan fortsatte dansen.

Askungen var så lycklig. Hon hade dansat varje dag med den charmerande prinsen och var ändå inte trött. Sedan hörde hon klockan börja slå. "Hon måste vara elva. Det kan ju inte redan vara midnatt", tänkte hon och mindes fens varning. Men när hon vände sig om och såg på klockan, blev hon helt förskräckt och sprang iväg så fort hon kunde. Prinsen sprang efter, och klockan fortsatte att slå.

När Askungen sprang i full fart nerför den långa slottstrappan mot sin gyllene vagn, tappade hon en av sina fina glasskor. Precis i det ögonblick när prinsen böjde sig ner för att plocka upp den, slog klockan sitt sista slag. Då prinsen reste sig upp igen, såg han inte en skymt av varken den vackra flickan eller den gyllene vagnen och de grå hästarna.

Bakom en häck i slottets trädgård satt stackars Askungen i sina gamla trasiga kläder. Bredvid henne låg den stora pumpan helt mosad. Mössen, råttan och ödlorna kilade snabbt iväg. När hon var säker på att prinsen hade gått sin väg, smög sig Askungen fram ur buskarna och gick till fots hela vägen hem till huset, undrande vad prinsen skulle tänka om henne.

Musiken och dansen skulle egentligen ha fortsatt ända fram till morgonen, men prinsen blev plötsligt på dåligt humör. Han sa att balen var slut, och gästerna fick åka hem. Han visade glasskon för sin far och sa:

- Jag ska finna flickan som den här skon passar på, och hon ska bli min brud!

Askungens styvmor blev mycket hoppfull när prinsen kom till deras hus några dagar senare.

- Det är bara en sko, sa hon till sina döttrar. En av er måste väl kunna få in foten i den.

Men alla försök var förgäves. Det var en liten, nätt sko, och de båda styvsystrarna hade stora, klumpga fötter.

- Finns det några andra flickor i huset? frågade prinsen.

- Nej, ja, bara Askungen, sa styvmodern. Men hon arbetar i köket och fick inte följa med på balen.

- Hämta henne, befallde prinsen.

Och när Askungen provade skon, ropade alla:

- Den passar, den passar! 

Styvmodern och hennes döttrar var vita i ansiktet av ilska. 

Prinsen mötte Askungens blick och kände genast igen den vackra främling som han hade dansat med och bad henne gifta sig med honom. De levde lyckliga i många år i det stora slottet. Så småningom blev Askungen drottning. Hon var alltid vänlig mot sina tjänare och lät dem vara med på den årliga balen.

En dag mitt i vintern satt en drottning och sydde vid ett fönster av svartaste ebenholts. När hon tittade ut på snön, råkade hon sticka sig i ett finger, och tre droppar blod föll ner i snön.

Hon tittade på blodet i den vita snön och de svarta fönstren och sa:

- Jag önskar att min dotter ska vara vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.

Och hennes dotter blev vacker med hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. Hennes namn var Snövit.

Tyvärr dog drottningen inom kort, och kungen gifte om sig med en kvinna som visade sig vara både ond och fåfäng. Den nya drottningen hade en magisk spegel. Hon brukade titta på sig själv och säga:

- Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är!

Och spegeln brukade svara:

- Du, o drottning, vackrast i landet är.

Men en dag när hon frågade spegeln, svarade den:

- Du, o drottning, är skön som få, men Snövit är vackrast att titta på!

Drottningen kallade genast till sig en av sina tjänare och befallde honom att ta med sig Snövit ut i skogen och döda henne.

- Jag vill aldrig se henne igen! skrek drottningen.

Men tjänaren ville inte skada Snövit, så han lämnade henne i skogen, återvände till drottningen och sa att Snövit var död.

Stackars Snövit var ensam och rädd där hon irrade i skogen. Men innan natten föll, hade hon hittat en liten stuga. I den lilla stugan bodde sju dvärgar. Snövit såg att bordet var dukat med sju små brödlimpot och sju små glas med saft. Och längs med väggen stod sju små sängar. Snövit var mycket hungrig, så hon tog en liten bit av varje bröd och drack en klunk saft ur varje glas. Sedan lade hon sig ner tvärs över sängarna och somnade.

När de sju dvärgarna kom hem från sitt arbete, blev de inte glada när de såg vilken röra det var på deras matbord. Och de blev ännu mer förvånade när de hittade Snövit liggande i djup sömn tvärs över deras sängar.

Först började de muttra och beklaga sig för varandra, men när de kom närmare blev de förtrollade av hennes skönhet och bestämde sig för att låta henne stanna tills nästa morgon.

Nästa dag berättade Snövit vad som hade hänt och att den onda drottningen ville döda henne. Då tyckte dvärgarna synd om Snövit och gick med på att låta henne stanna och bo hos dem. När de gick iväg varje dag för att arbeta i diamantgruvan, stannade hon hemma, såg efter huset och lagade maten. 

I det stora slottet tittade den elaka drottningen sig i sin magiska spegel och ställde den vanliga frågan. Spegeln svarade:

- Du är vacker, o drottning stor, men vackrast är dock Snövit, som hos de sju dvärgarna bor.

Drottningen blev rasande.

- Jag som trodde att hon var död! skrek hon.

Hon förklädde sig till en gammal gumma och gick iväg ut i den djupa skogen för att leta reda på Snövit. Med sig hade hon en korg med vackra äpplen. Men ett av de röda äpplena hade hon förgiftat på ena sidan. Till slut hittade hon dvärgarnas ensliga lilla stuga och knackade på dörren.

Dvärgarna hade strängt förbjudit Snövit att öppna dörren för främlingar, så hon sa genom fönstret:

- Jag vågar inte öppna dörren, min goda fru, eftersom jag inte får släppa in främlingar.

- Det gör inget, min vän, kraxade den gamla gumman. Jag vill bara bjuda dig ett av mina vackra, röda äpplen.

Men Snövit var misstänksam och vågade inte ta emot äpplet, så drottningen sa till henne:

- Se här, om jag först biter i äpplet, så förstår du att det är ofarligt. Och så tog drottningen en tugga av äpplet på den sida som inte var förgiftad.

Sedan tog stackars Snövit ett bett på den andra sidan, som var förgiftad. Genast föll hon ihop som om hon vore död. 

När dvärgarna återvände från sitt arbete i gruvan den dagen blev de förtvivlade när de hittade Snövit livlös på golvet.

Hon var så vacker, och de ville inte förlora henne, så de la henne i en glaskista för att alltid kunna ha henne hos sig. Varje dag gick de och satt en stund vid kistan och tittade på Snövit, som såg ut att sova fridfullt.

En dag red en stilig prins förbi på en vacker, vit häst. När han fick syn på glaskistan och den vackra flickan som låg därinne, satt han av sin häst och gick fram för att se på henne. Han blev genast förälskad i henne och bad dvärgarna att låta honom ta henne med sig.

Först vägrade dvärgarna, för de stod inte ut med tanken på att mista Snövit för alltid, men prinsen bad så enträget att de till slut gav med sig. När prinsen lyfte upp kistan, föll en bit äpple från Snövits läppar och hon vaknade igen. Hon hade aldrig svalt äpplebiten, utan den hade bara fastnat i hennes hals. Nu när den hade lossnat och försvunnit, mådde hon bra igen.

När hon öppnade sina ögon och såg den stilige prinsen stå där bredvid henne och titta på henne med blicken full av kärlek, blev hon också kär i honom. Prinsen bad Snövit att följa med honom till hans fars slott och gifta sig med honom så fort som möjligt.

Den elaka drottningen bjöds till bröllopet, men när hon såg att det var Snövit som var bruden, blev hon så chockad och rasande att hon fick hjärtslag och dog på fläcken. Vår kära Snövit och prinsen blev så småningom kung och drottning och styrde landet i många lyckliga år. Och dvärgarna kom ofta och besökte dem i deras stora slott.

DET TOG EN HALVTIMME!!!!

Hej alla!

Jag har precis startat en blogg, och det jag ska göra på den här bloggen "Klassiska sagor", är att jag ska skriva sagor het enkelt! Dem här klassiska sagorna som till exempel Askungen och Snövit och de sju dvärgarna. Hoppas att ni gillar det.